av Giulio Meotti • 2 december, 2016
- ”Tidningen är inte längre densamma; Charlie utsätts nu för en konstnärlig och redaktionell kvävning.” — Zineb en Rhazoui, fransk-tunisisk intellektuell och journalist, författare av Détruire le Fascisme Islamique.
- Vi måste fortsätta avbilda Muhammed och Charlie; att inte göra det innebär att det inte längre finns någon Charlie.” — Patrick Pelloux, ännu en serietecknare som lämnat magasinet.
- ”Om våra kollegor i den offentliga debatten inte tar sin del av risken, då har barbarerna vunnit.” — Elisabeth Badinter, filosof som vittnade i rätten för serietecknarna i dokumentären ”Je suis Charlie.”
- Efter att Kouachibröderna slaktade Charlie Hebdo’s journalister sprang de ut på gatan och skrek: ”Vi har tagit hämnd för Muhammed. Vi dödade Charlie Hebdo.” Två år senare verkar det som att de har vunnit. De lyckades tysta ned det sista europeiska magasinet som fortfarande var redo att försvara yttrandefriheten mot Islamism.
I över tjugo år har rädslan redan slukat upp viktiga delar av västerländsk kultur och journalism. Samtliga försvann i en kuslig självcensurerande handling: serietecknarna i en dansk tidning, ett ”South Park”-avsnitt, målningar i Londons Tate Gallery, en bok som publicerats av Yale University Press; Mozarts Idomeneo, den holländska filmen ”Submission”, namnet och ansiktet på den amerikanska serietecknaren Molly Norris, ett bokomslag av Art Spiegelman och Sherry Jones roman ”Medinas juvel”, för att bara nämna ett fåtal. De flesta av dem har blivit spöken som gömt sig på något lantställe eller dragit sig tillbaka i det privata; offer för en förståelig men tragisk självcensur.
Endast det franska satirmagasinet Charlie Hebdo saknades från denna ledsamma, långa lista. Fram tills nu.
