ISLAM. Stockholm, Sverige – När man besöker övervägande muslimska förorter som växer fram i nästan alla nordeuropeiska städer finns det en fråga som man hela tiden ställer sig: Varför har några av de rikaste, mest utbildade, mest sekulära, lugnaste och mest homogena länderna i världen villigt öppnat sina dörrar för praktiskt taget alla migranter från de fattigaste, minst moderna, mest religiösa och minst stabila länderna?
Andra frågor man ställer sig är: Varför har de övervägande kristna länderna beslutat sig för att ta in mestadels muslimska invandrare? Varför ignorerar och smädar så många etablerade politiker, framförallt Tysklands Angela Merkel, de som i allt högre grad oroar sig för att denna invandring permanent förändrar Europa? Varför faller det på de svagare Visegrád-länderna i Östeuropa att uttrycka ett patriotiskt avvisande av detta fenomen? Vad kommer invandringen att leda till?
Det finns inte ett enda svar som gäller för flera länder; men av de många faktorer (såsom sekularisering) bakom denna historiska, aldrig tidigare skådade acceptans av främmande folk, finns det ett som står ut som det mest avgörande: en västeuropeisk skuldkänsla.
För många utbildade västeuropéer handlar deras civilisation mindre om vetenskapliga framsteg, aldrig tidigare skådade nivåer av välstånd och uppnåendet av unika mänskliga rättigheter och istället mer om kolonialism, rasism och fascism. Den brutala franska erövringen av Algeriet, det unikt ondskefulla tyska folkmordet på judar och arvet av extrem nationalism gör att många européer, enligt den franske akademikern Pascal Bruckners analys, ser sig själva som ”den sjuke mannen på planeten” som är ansvarig för alla globala problem från fattigdom till miljöskövling; ”den vite mannen har sått sorg och fördärv varhelst han har varit. Välstånd antyder rån, ljus hud ger uttryck för synd”.
Bruckner kallar detta för ”tyranniets skuld” och jag stötte på en del färggranna uttryck för sådant självhat under mina resor nyligen. En fransk katolsk präst uttryckte ånger över kyrkans historia. En konservativ tysk akademiker föredrog syrier och irakier framför sina tyska kolleger. En svensk reseguide förringade andra svenskar och hoppades att han inte skulle uppfattas som en.
Faktum är att många européer känner att deras skuldkänsla gör dem överlägsna; ju mer de ogillar sig själva desto mer kråmar de sig – denna märkliga blandning av självförakt och moralisk överlägsenhet får bland annat som konsekvens att de är ovilliga att lägga den tid och pengar som krävs för att få barn. ”Europa tappar tron på sig själv och födelsetalen rasar” säger den irländske forskaren William Reville.
Den katastrofala nedgången av födslar har skapat en existentiell demografisk kris. Kvinnor i EU föder sedan 2014 endast 1,58 barn per kvinna, kontinenten saknar avkommor för att ersätta sig själva; över tiden kommer denna betydligt lägre ersättningsnivå att innebära en brant nedgång av antalet etniska portugiser, greker och andra. För att upprätthålla välfärdsstaten och pensionssystemet måste man importera utlänningar.
