INVANDRING. Vilhelm Moberg är Sveriges största författare och en av Sveriges främsta journalister och samhällsdebattörer. Moberg var en uttalad stark motståndare till de totalitära rörelserna som kom att växa fram och dominera under 1920- och 30-talen, och han vände sig starkt mot både nationalsocialism, kommunism och fascism.
Under andra världskriget kritiserade Moberg nazisternas gärningar. Han var även kritisk mot den svenska regering, som Moberg ansåg bedrev en undfallande politik mot Tyskland i vissa frågor.
Vilhelm Moberg var uttalad republikan och var en aktiv debattör i ämnet. Han var också kritisk emot att historiska svenska kungar som Gustav II Adolf och Karl XII beskrevs som ”hjältar”, då Moberg menade att de i själva verket hade varit ”tyranner”, ”krigsförbrytare” och ”massmördare”.
Under 1950-talet var Moberg engagerad i kampen mot vad han såg som den svenska rättsrötan. Detta engagemang kulminerade i de två relaterade Kejne- och Haijbyaffärerna. Moberg dömdes till dagsböter efter att ha stulit dokument som bland annat avslöjade att svenska polisen hade samarbetat med Gestapo. Moberg menade att det var moraliskt riktigt att begå brottet att stjäla handlingarna för att avslöja svenska myndigheters brott.
Från 1960-talet var Moberg en av Olof Palmes häftigaste kritiker. Han kritiserade till exempel Palme för att ha uppvaktat kung Gustaf VI Adolf på dennes 90-årsdag och sjungit ”Kungssången”. Detta var hyckleri menade Moberg, eftersom Palme påstod sig vara republikan.
Moberg förespråkade också ett avskaffande av det dåtida svenska TV-monopolet långt innan det avskaffades.
-Pettersson la ut denna klassiker från 1941 för drygt fem år sedan och tycker det är dags för en repris. 1941 hotades vårt land och det gör det även idag så Vilhelm Mobergs ord gäller lika mycket idag och jag tror inte Vilhelm varit så imponerad av vår tids nazister, islamisterna.
Vilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941
”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.
Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.
Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.
Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.
I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.
Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”
– Vilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941
