I Storbritannien finns sedan många år ett parallellt rättssystem med i dag ett 90-tal shariadomstolar som tillåts att fatta beslut i familje- och affärsangelägenheter. Även om domarna formellt sett enbart är rådgivande, ges de legal status bland muslimer, såväl i väst som i det ursprungliga hemlandet. Imamerna får därmed ett mycket starkt inflytande.
En kvinnas vittnesmål är bara värt hälften i förhållande till en mans. Familje- och vårdnadstvister avgörs regelmässigt till männens fördel och kvinnor i haltande äktenskap är inte tillåtna att inleda en ny sexuell relation. Detta är några av de oönskade konsekvenserna av en mångkulturell ideologi, som myndigheter verkar för också i Sverige.
Den brittiska organisationen One Law for All driver sedan 2008 en omfattande kampanj mot sharia i Storbritannien. Bland annat rapporterar organisationen att det i England under bara ett år ingåtts fem äktenskap med flickor i åldern nio till elva år. De spårar också tydliga länkar till islamismen i Iran.
Grekland är det enda europeiska land där shariadomstolar existerar inom ramen för det statliga rättssystemet, en kvarleva från det tidigare osmanska imperiet. Det muslimska kravet på sharialagstiftning växer emellertid i såväl Europa som USA.
I stället för mångkulturalism talas det därför inom EU allt oftare om juridisk pluralism. I Belgien finns sedan förra året en shariadomstol i Antwerpen, där den radikala muslimska gruppen Sharia4Belgium vill skapa ett landsomfattande parallellt islamiskt rättsväsen. I Tyskland sade i februari Jochen Hartloff, socialdemokratisk justitieminister i förbundslandet Rheinland-Pfaltz, att han ville föra in en muslimsk rättsskipning i civilmål, en ståndpunkt som renderade honom skarp kritik från kvinnorättshåll. I Norge öppnade Tor Langbach, chef vid Domstolsadministrationen, i september 2011 upp för att ge muslimska konfliktråd officiell status, men justitieminister Knut Storberget tillbakavisade förslaget med motiveringen att rättsväsendet bör vara religionsneutralt.
En religiös offentlighet
De muslimska ledare som för fram kravet på juridiskt självbestämmande är vanligtvis också verksamma som aktivister inom den islamiska rörelsen. Muslimska brödraskapets chefideolog Yusuf al-Qaradawi har uttalat att alla muslimer bör eftersträva att bygga upp sina egna samhällen, annars kommer ni att smälta som salt i vatten. Ett sådant identitetsbevarande kräver att muslimer i väst ges möjlighet att inrätta offentliga institutioner som drar en gräns mot omvärlden. Kravet på shariadomstolar är således ett delprojekt i målsättningen att avskilja muslimer från icke-muslimer i en islamiskt organiserad offentlighet. Medan ledare och intellektuella i väst siktar in sig på kommunikation mellan olika kulturer säger Al-Qaradawi rent ut att dialogen med eliten i väst går ut på att bereda mark för islam.
Sveriges regering konsulterar ofta Sveriges muslimska råd, där flera rådsmedlemmar tillhör eller sympatiserar med Muslimska brödraskapet. I praktiken innebär det att staten erkänner en islamistiskt präglad organisation som företrädare för landets alla muslimer. Vi har frågat ledande jurister men några uttalade ambitioner på att i Sverige upprätta godkända råd eller domstolar med sharia som bas känner de inte till.
Postmodern vänster hejar på
Maryam Namize, ordförande i One Law for All, besökte i februari Stockholm. Hon angav sin egen politiska hemvist som långt till vänster vilket är av betydelse att veta när hon berättade om muslimska områden i Storbritannien som styrs av imamer, med stöd av den postmoderna vänstern.
Denna vänsters företrädare, som agerar efter devisen min fiendes fiende är min vän, försvarar islamismen och lierar sig med den politiska eliten i Syrien och Iran i stället för att vara förankrad i arbetarklassen i hemländerna och i de muslimska staterna. Hon underströk att deras tal om islamofobi bereder väg för islamistiska krafter. I Storbritannien har denna oheliga allians resulterat i vad motståndarna till shariadomstolar kallar för sekulära fatwor och tyst inkvisition mot oliktänkande.
Undertecknad journalist var den ende i yrkeskåren som var närvarande på Namizes föreläsning. Varför?
Gunnar Sandelin
socionom och journalist
Karl-Olov Arnstberg
professor i etnologi
