Från Eva-Maries Facebook
Man kan aldrig äga en annan människa och givetvis kan man aldrig styra varken sina eller andras känslor. De flesta i vår västerländska kultur känner likt jag att det är så det är beskaffat att vara homo sapiens.
Så länge man lever vidgar man sina vyer och i samtal med en turkisk kvinna för några år sedan fick jag höra om ett helt annat sätt att se på det mest privata i en människas liv, och det mest privata och egna stavas KÄRLEKEN.
När två människor möts kan det uppstå känslor och om detta ska jag berätta, jag och den turkiska kvinnan trivdes ihop på vår arbetsplats, vi gillade varandra. Vi pratade om ditt och vi pratade om datt, vi tog även upp mer känsliga ämnen så som hennes tradition som muslim att låta könsstympa pojkar, vi pratade och delgav varandra recept på både mat och bakverk.
Allt mellan himmel och jord kunde vi delge varandra och titt som tätt gick våra meningar isär om hur och vilket som är bäst, vi gillade helt klart olika i mycket. Rätt snabbt kom vi fram till att vi hade barn i precis samma ålder, hon en dotter, jag en son. Våra barn var då i övre tonåren och för ett tag sedan myndiga unga vuxna.
Sommaren närmade sig och min turkiska kollega skulle till hemlandet för semester och denna sommar ville tonårsdottern inte följa med då hon hade helt andra planer. Nu blev jag rådfrågad om hur, kunde man låta henne vara ensam hemma i stan, eller skulle hon tvingas att följa med och då behöva tacka nej till ett sommarjobb?
Det är inget lätt beslut för en förälder att ta, ensam hemma i stan när staden är orolig och hård. Ens barn är det bästa och mest värdefulla man har och jag gav henne lite olika råd tillsammans med ett litet skämt. Jag sa på skoj, ” tänk om din dotter och min son träffas i sommar och blir kära i varandra”.
Jag tror att det var då i den stunden som vi gled isär, vi som nästan precis hade funnit varandra kvinna som kvinna, mor som mor. Hon tittade så konstigt på mig och jag förstod först inte varför, jag tänkte helt oskyldigt på ungdomsår och så lätt det var att bli förälskad och kär. ” Nej, min dotter är muslim hon ska gifta sig med en muslimsk man”
Jag hade återigen hamnat i en situation då jag först invaggats att tro att vi var lika och toleranta men upptäckte helt utan omsvep och utan omskrivningar från henne att jag som svensk klassades som icke värdig. Min son var inte värdig hennes dotter då både tösen och hennes far var väldigt hängivna islams ideologi.
Våra söner är helt otänkbara som partners till muslimska flickor och att det skulle kunna spira kärlek mellan dessa två denna sommar i ett eventuellt möte på stan fanns inte i den turkiska kvinnans sinnesvärld. Kanske var hon rädd då flickans far hade deklarerat att om hon inte gifte sig med en muslim då skulle hon förskjutas från hans hjärta, det ansåg jag som väldigt hjärtlöst.
Vi fortsatte en stund att prata om detta men låsningen var total, vi förstod inte varandras synsätt över huvud taget. Hennes dotter likt min son är födda i Sverige men mitt barn är bortvald och finns inte ens med från början. Jag och mina barn är av fel etnicitet och utan islamsk tro (läs ideologi), vi är inte värdiga ens om Amors pilar träffar.
Det kändes som rasism och intolerans men det skulle bli värre ändå. Den islamhängivne mannen var på jihad och jag fegade ur och låtsades inte riktigt förstå det hon sa. Vårt samtal gjorde ont i mig och jag tror inte att hon förstår.
Detta samtal gjorde ont i mig och jag undrar om hur många av mina landsmän på riktigt förstår vad som händer i vårt land.
Denna berättelse är ännu en händelse av flera som gjort att jag önskar att tillsammans med flera göra mitt land helt igen. Tillsammans är vi starka!
Eva-Marie Olsson
Malmö
