Ännu en i den långa raden av barfotamunkar, lärarstudenten Alexander Gaute som just nu ”bedriver fältarbete i Indien om Koranens roll i muslimsk undervisning” har fått artikeln Helheten avslöjar Koranens budskap publicerad i SvD som en replik på Skyll inte vanvett på skrifterna som är författatad av Martin Lembke, filosofie doktor i religionsfilosofi vid Lunds universitet.
Lembke hävdar att Gamla Testamentets skrifter ger uttryck för exakt samma slags våldsbeskrivningar som Koranen och citerar som stöd för detta kapitel 31 ur 4:e Moseboken. Anledningen till att Gud uppmanade profeten Mose att ta hämnd på midjaniterna var därför att de hade förlett israeliterna till avgudadyrkan. Trots sin doktorsgrad förstår inte Lembke att Mosebokens kapitel är en beskrivelse av en historisk händelse som inträffade under det gamla förbundets tid för ca 3200 år sedan och som inte har någon som helst bäring på det som avhandlas i det nya förbundets tid, d v s Nya Testamentets tid. Denna händelse utgör sålunda inte en uppmaning till nutida människor att företa sig något liknande. Koranen däremot, uppmanar i otaliga verser till ett evigt och oföränderligt våld och förföljande av de otrogna (kafir) och bokens folk (judar och kristna).
Den tidiga delen av Koranen som är skriven i Mecka skiljer sig mycket från den senare som är skriven i Medina. Den tidiga är mer av religiös och poetisk karaktär medan den senare är mer av historisk och politisk och innehåller stora mängder med direkta uppmaningar till våld. Det existerar följaktligen en radikal skillnad och förändring av ämne och språk i de två delarna. Koranen kan tidsmässigt definieras som ”Meckakoranen” och ”Medinakoranen”, där den förra delen storleksmässigt utgör 64 procent och den senare 36 procent.
Ett annat fenomen som Gaute uppenbarligen inte heller har förstått är dualismen, d v s att verser motsäger varandra och inte heller principen om upphävandet (abrogation). Jämför exempelvis 2:109 med 9:29. Vilken av dessa beskriver islams sanna natur?
Koranen erkänner dessa motsättningar och ger också en regel för att lösa dem. Regeln säger att den tidsmässigt senare versen upphäver (ersätter) den tidigare versen. Detta betyder inte att den tidigare versen är felaktig eller ett misstag. Det är omöjligt eftersom den grundläggande hypotesen är att Allah skapade Koranen och därmed måste den tidigare versen vara sann. Om inte, skulle Allah ha haft fel.
Koranen redovisar upphävandet i 2:106 och 16:101, d v s att tidigare fredliga verserna från Muhammeds tid i Mecka, i det fall att de strider mot budskapet i de senare tillkomna under Medinaepoken, ersätts av de senare. De senare är regelmässigt mer våldsbringande och de muslimska skriftlärda som verkar i väst vill inte att denna princip skall bli offentlig, eftersom de då inte kan framställa islam som ”fredens religion”, genom att hänvisa till de fredliga verserna.
Denna dualistiska logik skapar ett logiskt problem, eftersom det med västerländsk enhetlig logik måste vara så att om två saker motsäger varandra, måste åtminstone en av dem vara falska. I muslimsk logik kan två påståenden motsäga varandra och båda är trots det sanna.
En annan dualistisk aspekt av islam är dess etik. En av de främsta doktrinerna inom islam är läran om kafirer. De behandlas fruktansvärt. Ingen skulle någonsin vilja bli behandlad på det sätt som en kafir avhandlas i den muslimska trilogin (Koranen, Sira, Haditerna). Inom kristendomen motsvaras detta av treenigheten (Fadern, Sonen, Anden). Detta för oss in på den gyllene regeln.
På grund av uppdelningen av mänskligheten i troende och kafir, finns det inom islam ingen gyllene regel. Den gyllene regeln uppmanar till att behandla andra människor som du själv vill bli behandlad. Eftersom ingen vill bli behandlad som en kafir och kafir är så central inom muslimsk doktrin, är det helt uppenbart att det inom islam inte finns någon gyllene regel. Islam har en uppsättning regler för muslimer och en annan uppsättning regler för kafirs. Detta är dualistiska etik.
Gaute har inte heller förstått att kapitlen (surorna) inte är kronologiskt ordnade och att den längsta kommer först och sedan i fallande ordning, med de kortaste sist, med ett undantag – al-Fatiha som är kort och som kommer först och som är en bön inom islam. Det gör att Koranen blir ett svårförståeligt sammelsurium.
Fysikern och matematikern Bill French (Bill Warner) har på sin blogg Politicalislam publicerat böcker och självstudiematerial, däribland Koranen i kronologisk ordning. Några skrifter finns också tillgängliga för gratis nerladdning.
Gaute hävdar vidare att verser inte skall läsas lösryckta ur sitt sammanhang men att både föregående och efterföljande skall läsas men också kapitlen i sin helhet. Det är generellt ett gott råd men tyvärr inte tillämplig på Koranen. Den som följer det rådet blir inte klokare, just på grund av avsaknaden av kronologi, bristen på sammanhang och logik och principen om upphävandet. Läs förslagsvis vilket som helst av kapitlen på Quran.com och försök att förstå sammanhanget. I detta avseende är läsning av Koranen och Bibeln som att jämföra natt med dag.
Han skriver att ”Enskilda verser säger oss ingenting, helheten avslöjar Koranens budskap”. Tyvärr, helheten avhandlar till 64 procent hur de otrogna skall behandlas och det är ingen trevlig läsning som i stor utsträckning avhandlar våld, lögner, bedragande och mängder med antisemitism.
Tänk om dessa förståsigpåare, varav en avser att bli lärare och den andre som är forskare i ämnet religionsfilossofi, skulle bemöda sig om att bättre studera muhammedanismen innan de framför sina dåligt underbyggda tyckanden i rikstäckande press.
