ISLAM. Dennis B. Ross är en föreläsare och har jobbat på Washington Institute for Near East Policy, och var USAs huvudförhandlare under den arab-israeliska konflikten från 1993 till 2001. Han har också arbetat som specialrådgivare till Barack Obama kring frågor om Mellanöstern och Sydasien från 2009 till 2011.
Av Dennis B. Ross för The New York Times:
Washington – En ny brytpunkt har uppstått i politiken i Mellanöstern. En brytpunkt som kommer att ha djupgående följder i USAs utrikespolitik i regionen. Denna klyfta är inte definierad av de som stödjer eller motsätter sig den Islamiska Staten i Iraq och Syrien (ISIS), eller genom den konflikt mellan Sunni- eller Shiamuslimer och proxy kriget mellan Saudi Arabien och Iran. Den är karaktäriserad av en fundamental delning mellan islamister och icke-islamister.
På den ena sidan finner man islamisterna – både Sunni och Shiiter. ISIS och det Muslimska Brödraskapet representerar Sunnisidan i spektret, medan Islamska Republiken Iran och sina miliser, vilket innebär Hizbollah (i Libanon och Syrien), och Asaib Ahl al-Haq (i Iraq) representerar den andra sidan. Många av dessa islamister krigar mot varandra, men de kämpar också mot icke-islamister för att kunna definiera regionens fundamentala identitet och de stater som befinner sig där. Det alla islamister har gemensamt är att alla har underkastat sina nationella identiteter för sin islamistisk identitet.
För att klargöra, inte alla är lika extremistiska som ISIS, som har som mål att ödelägga alla suveräna stater för att ersättas med ett kalifat. Det Muslimska Brödraskapet är fullt engagerade i Umma, det större muslimska samfundet. En anledning till den populära revolten mot Brödraskapet i Egypten var det att Brödraskapet kränkte en fundamental princip av nationell identitet, nämligen att den var islamistisk innan den var Egyptisk.
President Abdel Fatteh el-Sis ser att hans land numera är engagerat i en existentiell konflikt med det Muslimska Brödraskapet. Han får finansiellt stöd från Saudi Arabien, den Förenade Arabemiraten och Kuwait. Sisi samarbetar tätt ihop med Algeriet, och har också stöd från Marocko och Jordanien.
I den senaste konflikten i Gazaremsan var det tydligt att folk demonstrerade i Europa och Israel, men inte i någon av arabstaterna. Turkiet och Qatar stödjer det Muslimska Brödraskapet, de andra sunnistaterna i regionen vill försvaga Hamas, som är brödraskapets palestinska falang. Dessa stater blev alienerade när Washington vände sig till Qatar och Turkiet som möjliga medlare i en potentiell vapenvila under den senaste konflikten.
Det arabiska uppvaknandet under 2011 bjöd inte på en ny demokratisk era, det kunde den inte heller. Institutionerna i samhället var för svaga, den politiska ”vinnaren tar allt” kulturen var för stark, den sekteristiska skillnaden alltför mäktig, och en tro i pluralismen var inte helt slut. Istället producerade vaknandet ett politiskt vakuum och en batalj kring identitet.
President Obama har rätt i att den gamla ordern börjar försvinna i regionen, och att det är dags för en ny att växa fram. Administrationen kämpar med att försöka att finna en effektiv strategi, men den islamistiska kontra den icke-islamistiska delningen skapar en öppning.
De icke-islamistiska omfattar de traditionella monarkierna, de auktoritära staterna i Egypten och Algeriet, och sekulära reformvänliga som visserligen är få men har inte försvunnit. Detta inkluderar inte Bashar al-Assads regim i Syrien, då han är fullständigt beroende av Iran och Hizbollah, och kan inte ta några beslut utan dem.
I dagens läge vill de som är icke-islamistiska veta att USA stödjer dem. För USA betyder detta att de inte får samarbeta ihop med Iran mot ISIS, trots att båda länder vill undvika att lägga sig i den andre partens operationer mot rebellerna i Iraq.
Detta betyder att USA måste aktivt konkurrera mot Iran om resten av regionen, oavsett om en acceptabel lösning kring kärnkraft med Tehran kan nås. I sin tur betyder det att man måste erkänna Egypten som en viktig del i den anti-islamistiska koalitionen, och hatt USAs militära stöd inte bör dras tillbaka på grund av Egyptens inrikes beteende.
USA bör också koordinera sina anfall mot islamistiska mål i Libyen och annanstans med Egypten och den Förenade Arabemiraten. Ordentlig koordination kommer att göra deras militär mer effektiv, samtidigt som det ger USA större möjlighet att kunna påverka deras aktioner. (Och Washington skulle vilja kunna avvärja militära utspel som de skulle se som illa genomtänkta.)
Obama administrationen oroar sig kring konsekvenserna av att utesluta alla islamister. De oroar sig också för att det kan verka som att de ger en carte blanche till auktoritära regimer, när de känner att det behövs gränser och dessa regimer är sannolika att bli instabila i framtiden. Som Egypten och den Förenade Arabemiraten visade när de genomförde flyganfall mot islamister i Libyen, är USA traditionella partners redo att agera utan USA, då de är övertygade att Obama administrationen inte ser alla islamister som ett hot, och att USA har andra intressen till vad de har. Där finner man ett problem.
Dessa icke-islamister är USAs naturliga partners i regionen. De föredrar stabilitet, fritt flödande naturresurser såsom gas och olja, och de är strängt emot terrorism. De makter som hotar USA, hotar också deras allierade i regionen. Obama administrationen behöver att följa dessa tre principer i dessa partnerskap:
Först och främst, fokus på säkerhet och stabilitet. Ingenting är möjligt utan tolerans och pluralistiska samhällen.
Den andra principen, sträck inte ut handen till islamister. Deras tro är inte kompatibel med pluralism eller demokrati. Ennahdapartiet i Tunisien frånträdde sin makt endast när de insåg att deras politik hade producerat en sådan kraftig motreaktion att partiets framtid var på spel. Islamister, även de som är moderata i sin framtoning såsom Ennahda, kan inte lämnas med något annat val än samexistens.
Turkiet är ett särskilt fall då landet är allierat med NATO. Det finns mycket man kan göra med Turkiet när det gäller att sätta hårt mot ISIS, men den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdogan borde förstå att hans support för det Muslimska Brödraskapet begränsar vad USA kan göra med honom vis á vis ISIS, och distanserar Turkiet onödigt mycket från landets grannar.
Den tredje och den sista principen är att USAs stöd för icke-islamistiska partners betyder inte att USA måste ge upp sin röst eller hålla med om all inrikespolitik. USA borde pressa dem gällande pluralitet, minoriteternas rättigheter och deras rätts apparatur.
Den nya brytpunkten i Mellanöstern är en stor möjlighet för USA. Ja, USA kommer att stöta på utmaningar, och de kommer att tvingas att hantera friktion mellan värden och intressen. Ingen strategi är fri från risk, men genom att samarbeta med våra naturliga partner kan vi finna den bästa vägen framåt.
Av Dennis B. Ross för The New York Times
-Pettersson tycker det är märkligt att i den senaste konflikten i Gazaremsan var det tydligt att folk demonstrerade mot Israel och för Hamas i Sverige, Europa och Israel, men inte i någon av arabstaterna…
