ISLAM har en lång tradition av krigsherrar, erövringar och imperier. Efter 1989 – 1991 när Sovjetunionen föll samman drömde mängder av folk om en ny storhetstid när just deras rike var som störst.
Ungrare, bulgarer, serber, polacker och andra drömde om när de var mäktigast. Kartor trycktes av Stor-Ungern, Stor-Serbien och Stor-Turkiet. Det var en tid då glädjen över den nyvunna friheten också gav utlopp för revanschlust, de allra flesta nöjde sig med att drömma men Jugoslavien bröts sönder i ett blodigt inbördeskrig.
I de arabisktalande muslimska länderna drömmer man fortfarande stora drömmar. Muslimer menar att efter att man medverkat till Sovjetunionens fall genom kriget i Afghanistan ska det även gå att få västvärlden på fall med en enad arabvärld och ett återupprättande av kalifatet samt en världsomspännande umma.
Vi hänvisar ofta till korstågen som skedde för 700-900 år sedan och glömmer att 400 år tidigare hade var det muslimer som erövrade hela östra och södra medelhavet i ett blodigt jihad.
Den islamiska imperietanken uppstod ur religionen och den har utvecklats sedan 600-talet. Det är viktigt att vi minns det, det är inte bara västvärlden som varit imperiebyggare, kolonisatörer och slavhandlare. På varje punkt har muslimerna varit mycket värre. Exempel mördades 80 miljoner indier under islams erövringar.
Redan då Muhammed inledde sin bana som profet var Allah namnet på den högste guden i Mekka. Att utesluta alla de andra, mindre gudarna var radikalt. De stora imperier som omgav den arabiska halvön på Muhammeds tid var kristna, de bysantinska och etiopiska rikena var monoteistiska, det vill säga trodde bara på en gud. Judarna, som det då levde åtskilliga av på den arabiska halvön trodde också på en gud, medan persernas zoroastriska rike trodde på två – den goda och den onda.
Kristendomen verkade underjordiskt under flera århundraden. Den var slavars och kvinnors religion, som ytterst långsamt, under drygt 300 år, letade sig upp genom det romerska imperiet och förändrade det inifrån – medan islam steg fram i full rustning och med svärdets makt började lägga under sig stora delar av den då kända världen redan under sin grundares livstid. Det är som om Jesus, förutom allt annat som tillskrivs honom av de troende, också varit statsman och korsfarare och dragit ut med svärd i hand för att erövra världen. Denna skillnad går inte att tänka bort, och den präglar givetvis ännu hur många muslimer betraktar sin roll i världen.
Muhammeds ideal var umma, en världsomspännande trosgemenskap utan sociala olikheter eller rasskillnader, där alla människor skulle leva i fred med varandra. I praktiken utnyttjades dock islam från början för arabisk expansion. De landområden araberna på rekordfart lade under sig fick länge tjäna som skatteuppbördsområden vilka främst gynnade den erövrande arabiska eliten. På grund av reglerna som säger att muslimer är skattebefriade medan kristna och judar (bokens folk) är skattskyldiga föredrog man på flera håll att dra ut på omvändelsen. Detta kunde vara positivt för undersåtarna, som för kopterna, Egyptens kristna, vilka under bysantinsk överhöghet betraktats som kättare. De muslimska härskarna hade inget intresse för de kristnas teologiska spetsfundigheter. Egypten, som erövrades 639, förblev under islamiskt styre övervägande kristet långt in på 1100-talet.
På andra håll var motståndet mot de nya imperialisterna mera intensivt. I nuvarande Marocko lyckades berberna rentav kasta ut sina arabiska herrar under en period på 700-talet. I det som blev Spanien pågick kampen mot de främmande herrarna i 800 år. Genom att de muslimska härskarna aldrig uppgick i landsbygdsbefolkningen kunde de fortsätta att ses som främmande av många av de kristna, blivande spanjorerna, under hela denna tid.
En viktig skillnad mellan den muslimska och den kristna synen på religion och stat, är att islam, till skillnad från kristendomen, inte gör någon åtskillnad mellan andligt och värdsligt med reservation för att det finns grenar av islam som inte är intresserade av världslig makt.
Den islamiska imperietanken är emellertid nära knuten till idén om religiös och politisk enhet. Både vad gäller de stora historiska imperierna: det arabiska, persiska och, inte minst, osmanernas väldiga imperium, som dominerade den muslimska Medelhavsvärlden under mer än ett halvt årtusende.
Islam är missionerande ideologi med anspråk på att ha tillgång till den yttersta sanningen eftersom det påstås vara guds oföränderliga ord som nedtecknats i koranen och det kan sluta illa för den som kritiserar islam, det vill säga gud.
Kristendom däremot går att kritisera och analysera av vem som helst utan att något dramatiskt händer.
Rasism och fördomar mellan olika människor är ett problem, men detta problem beror inte till största delen på västvärlden. Det finns idag mängder med moskéer i vårt land och i hela västvärlden medan det ännu är straffbart att ens föra in en Bibel för privat bruk i Saudiarabien och över hela den islamska världen förföljs kristna så till den grad att de kristna i Mellanöstern – kristendomens vagga – snart är utrotade.
Det somaliska terrornätverket al-Shabab mejade för några dagar sedan ned c:a 50 människor i Kenya, en annan islamistisk terrorgrupp Boko Haram i Nigeria, rövar skolflickor och mördar kristna, den senast veckan har det varit mycket om Isis, den islamska staten i Irak och Syrien, och massmorden de genomför på alla som inte håller med dem.
Det finns många islamska grupper – gemensamt är att de står för den absoluta sanningen och den som inte håller med ska dö.
Frågan är hur länge det dröjer innan någon eller några grupper som drömmer om kalifatet känner sig starka nog att försöka genomföra det i väst, det har redan börjat med att muslimerna flyttar fram sina positioner steg för steg, moskéer, minareter, böneutrop, halal, muslimska skolor, bönerum, skolavslutningar osv…
