ISLAM. Leyla Sahin, LS, är en turkisk medborgare sedan 1999 bosatt i Wien, där hon studerade medicin vid universitetet. Hon kommer från en muslimsk familj och ser det som sin skyldighet att bära slöja.
Universitetet förbjöd Leyla att bära slöja. Leyla klagade hos Europadomstolen som dömde till Leyla Sahin nackdel och att det är rätt att ingripa mot religionsutövning med hänsyn till islamism och andras rätt till att slippa religion.
Alltså, som vanligt fullt möjligt att stoppa böneutrop med hänsyn till befintliga lagar. Det är bara politiker och journalister som är flata, okunniga och inte törs tala klarspråk med muslimer och islamister.
Både EKMR, EuropaKonventionen för Mänskliga Rättigheter och svensk religionsfrihet tillåter inte några inskränkningar när det kommer till tro, däremot tillåter båda inskränkningar i utövandet av tro. Alltså på svenska, tro ska skötas privat.
Hijabistaktivisten Leyla Sahin blev därefter parlamentsledamot hos Erdogans anti-sekulära och islamistiska AKP.
Förbud att bära slöja på universitet kränkte inte artikel 9.
Leyla Sahin, LS, är en turkisk medborgare sedan 1999 bosatt i Wien, där hon studerade medicin vid universitetet. Hon kommer från en muslimsk familj och ser det som sin skyldighet att bära slöja. I februari 1998 studerade LS medicin vid universitetet i Istanbul när universitetets vicerektor utfärdade ett direktiv enligt vilket studenter med skägg och studenter med slöja vägrades tillträde till föreläsningar, kurser och handledning. I mars 1998 vägrades LS tillträde till en skriftlig examination p.g.a. att hon bar slöja. Härefter vägrade universitetet med samma motivering att skriva in henne på en kurs och att ge henne tillträde till olika föreläsningar och en skriftlig examination. Fakulteten gav henne också en varning för att bryta mot universitetets klädregler och avstängde henne från universitetet under en termin för att hon deltagit i en otillåten demonstration mot universitetsreglerna. Alla disciplinstraff som ålagts LS undanröjdes genom en amnestilag. – I Europadomstolen klagade LS under åberopande av artikel 9 över att hon inte fått bära slöja på universitetet och över det oberättigade ingreppet i hennes rätt till utbildning enligt artikel 2 i protokoll nr 1. Hon åberopade vidare artikel 14 i förening med artikel 9 samt artiklarna 8 och 10.
Europadomstolen noterade att även om så inte alltid var fallet grundades LS:s beslut att bära slöja på hennes tro och religion. Den ifrågavarande regleringen om var och hur man fick bära slöja på universitetet utgjorde därför ett ingrepp i hennes rätt att utöva sin religion. Det fanns enligt konstitutionsdomstolens praxis lagligt stöd för åtgärden och enligt den högsta förvaltningsdomstolen var bärandet av slöja inte förenligt med republikens grundläggande principer. Det var otvivelaktigt så att det redan innan LS började på universitetet hade funnits en reglering om användande av slöja. Studenter och särskilt de som studerade hälsorelaterade ämnen förväntades följa bestämmelserna om klädsel. LS borde därför ha haft klart för sig att det fanns bestämmelser om bärande av slöja och att hon, sedan direktivet utfärdats 1998, kunde förvänta sig att bli vägrad tillträde till föreläsningar om hon fortsatte att bära slöja. Europadomstolen fann att den ifrågasatta åtgärden i första hand skett i det legitima syftet att skydda andras rättigheter och friheter samt att upprätthålla den allmänna ordningen. I fråga om åtgärden var nödvändig noterade domstolen att den grundades på två principer – sekularism och jämlikhet – vilka kompletterade och förstärkte varandra. Domstolen fann i likhet med den turkiska konstitutionsdomstolen att sekularismen i Turkiet bl.a. stod som garant för demokratiska värderingar, bl.a. principen om att religionsfriheten var okränkbar i den utsträckning den stammade från den enskildes samvete och principen om allas likhet inför lagen. Friheten att utöva sin religion kunde begränsas för att försvara dessa värderingar och principer. Domstolen fann att man, när frågan om att bära slöja skulle bedömas, måste hålla i minnet den påverkan bärandet av en sådan symbol, vilken både framhölls och uppfattades som en tvingande religiös plikt, kunde ha på dem som valde att inte bära den. Åtgärden i fråga omfattade skydd för andras rättigheter och friheter och upprätthållandet av ordningen i en stat där majoriteten av befolkningen, samtidigt som den kämpade för kvinnors rättigheter och en sekulär livsstil, anslöt sig till den islamiska tron. Införande av begränsningar av friheten att bära slöja kunde därför anses svara mot ett tvingande socialt behov för att uppnå de legitima målen, särskilt sedan denna religiösa symbol på senare år fått en politisk betydelse i Turkiet. Det finns i Turkiet politiska extremiströrelser som i samhället som helhet försöker införa sina religiösa symboler och uppfattningar. Domstolen fann också att begränsningen i fråga även syftade till att bevara pluralismen inom universitetet.
När cirkuläret med de aktuella direktiven utfärdades i februari 1998 hade det redan sedan länge pågått en debatt i frågan om studenter kunde bära slöja. När frågan kom upp vid universitetet i Istanbul 1994 hade universitetsmyndigheten påmint studenterna om gällande regler. Hellre än att avstänga de studenter som bar slöja från universitetet, hade myndigheten genom hela beslutsförfarandet fört en fortgående dialog med de inblandade och samtidigt sett till att ordningen upprätthållits på området. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det utrymme som staterna har för sina bedömningar kunde de begränsningar som Istanbuls universitet lagt på rätten att bära slöja anses berättigade och stå i proportion till sitt syfte. De vidtagna åtgärderna kunde därför anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 9 och att det vid sådant förhållande inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt övriga åberopade artiklar.