En ledare av Ivar Arpi på SvD Opinion
Ett avsked till islamismen
Det har gått åtta år sedan Mohammedkarikatyrerna. I dagarna utkom Ahmed Akkari, en av de drivande personerna bakom krisen, med boken ”Min afsked med islamismen”. Akkari var 2005 en av de islamister som agiterade mot Jyllands-Posten. Denna bok är hans avbön och har fått stor uppmärksamhet i Danmark och Norge.
Efter att karikatyrerna publicerades i Jyllands-Posten den 30 september 2005 dröjde det till februari 2006 innan protesterna bröt ut i Mellanöstern. Varför tog det nästan ett halvår?
Svaret är att det krävdes att Ahmed Akkari och en liten grupp islamistiska imamer från Danmark, med kopplingar till bland annat Muslimska brödraskapet, åkte på turné i Mellanöstern. Utan denna grupps ihärdighet hade det inte blivit någon kris.
I Mellanöstern spred de uppfattningen att karikatyrerna handlade om islamofobi från den danska regeringen och folket, och inte om tryckfrihet. De ljög medvetet, berättar Akkari. De såg sig själva som krigare i en kamp mellan islam och ”det korrupta Väst”. Till sin hjälp hade de bland annat den egyptiska regeringen, Muslimska brödraskapet, muftin i Mekka och tv-predikanten Yusuf al-Qaradawi. Akkari berättar i boken om hur den lilla gruppen danska imamer även tog kontakt med terroristorganisationer som Hamas och Hizbollah, och sände trevare till al-Qaida. Det sista är helt ny information.
De hävdade att de företrädde 27 dansk-muslimska organisationer, vilket som bäst kan beskrivas som en halvsanning. Flera av organisationerna representerade bara några få individer. Men bluffen lyckades. Klagomålsentrepenörer som Akkari och kretsen runt honom har dock nästan aldrig täckning för sina påståenden om att representera ”vanliga muslimer”.
Men även i Sverige leder både gammal vana och naivitet till att journalister och politiker gång på gång lånar ut en megafon till de allra mest högljudda som gör sådana anspråk, typer som Ahmed Akkari. Några få får representera många.
Svenska journalister vänder sig som regel till representanter för Islamiska förbundet, Islamic Center i Malmö eller Sveriges muslimska råd (Medierna P1, 1/3).
Akkari har sett Muslimska brödraskapet på nära håll, och enligt honom har de särskilt goda relationer med Socialdemokraterna i Sverige. Och Islamiska förbundet, som av många anses vara en del av Muslimska brödraskapets internationella gren, har bland annat genom sin ordförande Omar Mustafa kontakter ända inne i Socialdemokraternas innersta. Därför är det beklämmande att just Islamiska förbundet, med sina syster- och dotterorganisationer, enligt P1 Medierna agerar som företrädare för muslimer i 69 procent av alla artiklar som skrivs om islam.
Precis som i Danmark har det vuxit upp en mängd organisationer, som hävdar att de representerar många, men där samma fåtal personer turas om att vara talespersoner. Det är organisationer som Charta 2008, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), Forix, Ibn Rushd med flera. Om det är naivitet, lathet eller rädsla som gör att dessa organisationer undgår journalisters granskning är svårt att säga. Förmodligen en kombination.
”Så länge vi är svaga, så använder vi fredliga medel”. Det var en mening Ahmed Akkari ofta hörde under sin tid som islamist. Islamister talar ofta med två tungor. Utåt talar man varmt om demokratiska principer och integration. Men inåt är tonen avsevärt hårdare. Som när den danske imamen Abu Laban, då en nära allierad med Akkari, under krisen sade till danska medier att han ville se försoning, och till arabiska medier att han skulle glädjas ifall Danmark bojkottades i muslimska länder.
Det känns igen från hur exempelvis det svenska Islamiska förbundets företrädare säger en sak utåt, medan de talare de bjuder in och de dokument de väljer att ha på sin hemsida har visat på en islamistisk ideologi i linje med Muslimska brödraskapets. Akkari visar att den sortens dubbelspel är både utbrett och en medveten strategi.
En konsekvens av Akkaris uppgörelse med sina tidigare trosfränder är att han nu måste leva gömd, hoppa mellan olika adresser och gå med förklädnad utomhus. Listan blir allt längre över dem som har behövt gömma sig eller har mördats efter att ha kritiserat islam eller islamism. Därför är bokens sista ord drabbande:
”Nu måste jag leva gömd. Men jag lever villigt gömd, så länge det är som en fri man.”
Ivar Arpi är skribent och redaktör på Magasinet Neo. ivar.arpi@gmail.com
Tidigare på Petterssons HÄR. Varsågoda, här är Muhammedkarikatyrerna på Petterssons igen. Tolv teckningar som fredens apostlar är beredda att sätta världen i brand och mörda för.
Klicka här för bildspel
