HISTORIA. Denna vecka högtidlighålls minnet av Exodus-resan, fartyget som transporterade över 4500 judiska invandrare från Frankrike efter andra världskriget. Fartyget lämnade den sydfranska hamnen Sete 11 juli 1947. En majoritet av fartygets passagerare var överlevare från Förintelsen. Flyktingarna hade inga juridiska dokument som berättigade dem uppehållstillstånd i det dåvarande Brittiska Palestinamandatet.
Då de närmade sig Haifas hamn bordade brittiska soldater fartyget och försökte få det att vända om. Britterna hade redan klargjort att passagerarna skulle deporteras tillbaka till Frankrike. Först hölls de i interneringsläger på Cypern och därefter gick färden tillbaka till Frankrike. Passagerarna vägrade lämna fartyget och slutligen dirigerades skeppet om till Hamburg där de tvingades att gå av. Många av överlevarna från Exodus gjorde nya försök och lyckades senare flytta till Israel.
Exodus var en del av den andra invandringsvågen till Israel. Den brittiska deklarationen ”White Paper 1939”, begränsade den judiska invandringen till 75 000 personer över en femårsperiod i kölvattnet av andra världskriget.
Medan över 100 000 judar försökte immigrera under denna tid var bara hälften framgångsrika. Britterna bordade många skepp och skickade tillbaka passagerarna till sitt öde i Europa. Andra förvarades i internering eller interneringsläger, däribland Atlit i Haifa.
Vad hände med 850.000 judiska flyktingar från arabvärlden?
I förhandlingar mellan Israel, palestinierna och arabländerna, samt i debatten om konflikten mellan Israel och arabvärlden har frågan om de palestinska flyktingarna spelat en framträdande roll. Relativt okänt är att en stor grupp judar från arabvärlden, ca 850 000 personer, också blev flyktingar. De länder de flydde ifrån var Egypten, Syrien, Libanon, Irak, Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Jemen.
Det fanns flera orsaker till den judiska massflykten från arabvärlden efter 1948 – i och med att staten Israel utropades – och fram till ungefär slutet av 1960-talet. I de nämnda arabländerna utsattes judarna för fysiska attacker och pogromer, som gjorde att de fruktade för sina liv.
De nekades eller fråntogs medborgarskap i sina hemländer. Deras tillgångar konfiskerades. Massarresteringar av judar genomfördes på lösa grunder. I många arabländer utsattes judarna för diskriminering på arbetsmarknaden som gjorde att de inte kunde försörja sig och sina familjer.
I vissa länder som Egypten blev judarna utsatta för diskriminerande lagar decennier innan staten Israel bildades, vilket gjorde att de flesta egyptiska judar fråntogs eller vägrades medborgarskap.
Redan 1947 inför FN-omröstningen om en delning av det brittiska mandatet Palestina hade arabiska delegater kommit med hotfulla uttalanden om vad som skulle ske med judarna i fall en judisk stat bildades.
En representant för den egyptiska delegationen, Heykal Pasha uttalade sig inför FN:s Politiska kommitté:
“Om en judisk stat skulle grundas, kan ingen förhindra oroligheter. FN…får inte glömma att den föreslagna lösningen kan riskera en miljon judars liv som lever i de muslimska länderna. En delning av Palestina kan leda till antisemitism i dessa länder som är svårare att få bukt med än den antisemitism som de allierade försökte eliminera i Tyskland. Om FN beslutar att dela Palestina, kan de bli ansvariga för massakrer på ett stort antal judar.”
En ytterligare föraning om vad som skulle ske judarna i arabvärlden uppmärksammades i januari 1948 av World Jewish Congress, en internationell judisk organisation. I ett memorandum till FN:s Ekonomiska och Sociala råd bifogade World Jewish Congress ett lagförslag från Arabförbundet.
Lagförslaget beskrev vilka åtgärder Arabförbundets medlemsländer skulle vidta om en judisk stat bildades. Lagförslaget innebar att den judiska minoriteten i arabländerna skulle göras statslös och att deras tillgångar skulle frysas eller konfiskeras. Misstänkta sionister skulle arresteras. Dessa hot sattes också i verket i arabländerna.
Judar har levt i Mellanöstern och Nordafrika länge, hundratals eller i vissa fall tusentals år innan området blev muslimskt på 600-talet e.Kr. I dag finns enbart några tusen judar kvar i arabvärlden, främst i Marocko och Tunisien.
Under 500- och 700-talet f Kr. erövrade assyrierna och babylonierna det gamla Kungadömet Israel och Juda. Den efterföljande spridningen av det judiska folket blev inledningen till de antika judiska församlingarna i Mellanöstern och Nordafrika.
| LAND/REGION | DATUM FÖR JUDISK HEMVIST |
| Irak | 6:e århundradet f Kr |
| Libanon | 1:e århundradet f Kr |
| Libyen | 3:e århundradet f Kr |
| Syrien | 1:a århundradet e Kr |
| Jemen | 3:e århundradet f Kr |
| Marocko | 1:a århundradet e Kr |
| Algeriet | 1:a – 2 :a århundradet e Kr |
| Tunisien | 200 e Kr |
Ofta hävdas att muslimer och judar i arabvärlden levde i harmoni och jämlikhet innan sionismen framträdde och staten Israel bildades. Verkligheten var inte så enkel. Under stora delar av medeltiden, cirka 600-1000-talet, hade judarna det bättre i den muslimska världen än i det kristna Europa. Exempelvis i Bagdad under den här perioden så blomstrade den judiska minoriteten och det fanns ett rikt utbyte mellan judar och muslimer.
Enligt islamisk lag betraktades judar och kristna som bokens folk, dhimmis, vilket innebar att de fick utöva sin religion men också lyda under ett antal restriktioner som inte gällde muslimer. Reglerna för dhimmis har varierat över tid. Det som varit konstant är att deras situation har varit mer osäker och utsatt för den muslimska majoritetsbefolkningen.
När religiös fanatism hos de styrande eller folkligt hat hos den muslimska massan blossade upp utsattes judar och kristna för fysiska attacker och ibland massaker.
En fördel de kristna minoriteterna hade var olika skyddsmakter (stater eller organisationer) som försökte hjälpa dem, medan judarna saknade sådant skydd, åtminstone fram till 1800-talets slut.
Av de 850 000 judiska flyktingarna tog sig majoriteten till Israel (cirka 600 000-650 000) men också till länder som Frankrike, USA, Kanada och Italien. I mottagarländerna blev judarna integrerade och erhöll medborgarskap. Till skillnad från situationen för de palestinska flyktingarna, har situationen för de judiska flyktingarna från arabvärlden i det avseendet fått ett lyckligt slut.
Historien om de judiska flyktingarna från arabvärlden är en viktig aspekt att beakta i samband med fredsförhandlingar mellan Israel och arabländerna. I FN:s Säkerhetsråds resolution 242 uppmanas parterna att finna en rättvis lösning på flyktingproblemet samt att kompensera de drabbade. Detta inkluderar även de judiska flyktingarna, vars hem och andra tillgångar i regel beslagtogs av de arabiska staterna.
-Pettersson menar att Israel och andra länder har tagit väl hand om de judiska flyktingarna från arabvärlden, de har blivit assimilerade. Däremot tog inte arabvärlden emot de arabiska flyktingarna från det som blev Israel på motsvarande sätt. De var ungefär 700.000 och lever än idag i många fall som statslösa i olik arabländer, de kallas fortfarande flyktingar och har blivit 4-5 miljoner.
Det är likadant med dagens flyktingar från Mellanöstern. Varför tar arabvärlden inte sitt ansvar? Vill araberna inte ha fred för att då har de ingen att skylla på och måste börja arbeta…
