INVANDRING. En stor del av svenskar som jag dagligen kommer i kontakt med verkar inte förstå bakgrunden till det Sverigehat som frodas i förorterna. ”Vi gav dem asyl, svenska pass, betalar för deras uppehälle och ändå hatar de oss, kastar sten på ambulanser och bränner skolor,” – så här brukar det låta lite förenklat. Det verkar vara en gåta som förbryllar många i Sverige: oavsett den så kallade relativa fattigdomen har ju de flesta migranterna fått det oändligt mycket bättre här än exempelvis i hemlandet Somalia. Så varför hatar de oss? – frågar de sig.
I det här inlägget försöker jag att ge svar på den frågan samt förklara varför läget i Sverige inte kommer att bli bättre om några år utan mycket sämre. Som journalist och invandrare själv har jag ett brett kontaktnät bland Stockholms olika diasporor och invandrare – från så kallade nyanlända som just har kommit till Sverige till dem som är födda här men ändå känner sig utanför det svenska samhället. Under mina resor till flyktingläger i Grekland och i andra länder skaffade jag mig inblick i vilka krafter driver de migranter som kommer hit.
Jag kommer väl ihåg Samir från Afghanistan som jag träffade 2011 i mottagningscentret Fylakio vid den grekisk-turkiska gränsen. Han hade just korsat gränsfloden illegalt och var nästan galen av lycka över att hans långa resa till Europa hade kommit till slut. Det hoppades han på i alla fall. Han ville åka till Sverige och svarade så här på min fråga om hur han ser sitt liv om några 5-10 år:
-Jag ska ha ett svenskt pass, ska bo i ett eget hus, ha en blond fru och åka på varje konsert av Shakira! – utbrast han.
Samir visar sina favorita klipp i Grekland/ Foto EP
Han drog fram en gamebox Sony PSP och började visa för mig Shakiras videoklipp som var fulla med dyra bilar, rika välklädda européer, påkostade hus och glada fester – som om han ville övertyga mig. Det var så här han föreställde sig livet i Sverige – den diffusa drömmen om en bättre framtid som driver miljontals unga män från Asien och Afrika till Europa. Han var en av många i migrantströmmen och var typisk även i andra avseenden: i 25 års åldern, med ursprung i en medelklassfamilj, gick en 2-3 års utbildning i en moskéskola samt pratade lite engelska. Tyvärr vet jag inte hur hans liv utvecklades efter att vi hade träffats för 6 år sedan men med de förutsättningarna är det knappast troligt att han lyckades att fullfölja sina drömmar.
Läs resten av Egor Putilovs inlägg…
