ISLAM. Det är inlägget skrev jag efter terrorattentaten mot Charlie Hebdo i Paris den 7-9 januari 2015. Dessa illdåd av muslimska salafister kostade tolv personer livet. Då som nu fanns det röster som sa att det inte har något med islam att göra. De ljuger.
Från 2015-01-10. Från profeten Muhammeds dagar till dagens Paris och morgondagens Stockholm eller någon annan plats på vår jord har islam byggt sin existens på våld. Det är förklaringen till att muslimer är den ena parten i nästan alla världens konflikter.
Visst, det finns så kallade moderata muslimer som har en tolerant inställning till sin medmänniskor. Inte minst där muslimer är i en liten, väldigt liten minoritet med stigande andel muslimer i ett samhälle kommer intoleransen och våldet.
PK-etablissemanget försöker lura i oss att terrorismen inte har något med riktig islam att göra men jag tror det blir svårt för dem att förklara att rörelser som Boko Haram, al Shabab, al Qaida, Isis, Abu Nidal, Al-Aqsa-martyrerna, Hamas, Nusrafronten och andra mördargäng inte har något med islam att göra när de alla är produkter av islam och verklighetens islam. Vi ska också tänka på att Islamska förbundet i Sverige är terrorstämplat i arabvärlden men inte i Sverige.
Muslimer hävdar själva tillsammans med naiva PK att de är fredliga och toleranta men då kan man undra varför länder där befolkningen till nästan 100 procent är muslimer, som Somalia, Pakistan, Saudiarabien med flera inte är fredliga paradis.
Islam är den enda världsreligionen som byggt upp sin existens på våld. Redan under profeten Muhammeds tid började man sprida sin religion med vapen i hand och islamsk expansion har alltid kopplats till krig och erövring. I Muhammeds lära är spridning av islam, med användande av våld om så behövs, en viktig ingrediens.
De andra världsreligionerna må ha utnyttjats av världsliga härskare för att uppnå politiska och territoriella maktambitioner, men de är inte till sin grund kopplade till militär makt, militär erövring och underkastelse, på det sätt som islam är.
Buddhismen grundades av Siddharta Gautama (Buddha) ungefär 500 år före Kristus. Buddhismens i grunden pacifistiska natur gjorde spridningen av religionen till enbart en fråga för obeväpnade munkar. Till att börja med samexisterade buddhismen med hinduismen i ett mångreligiöst Indien, men några hundra år in på vår tideräkning försvann buddhismen i stort sett från Buddhas eget hemland. I stora delar av Ostasien är det dock idag den dominerande religionen. Dit har inga militära erövrare fört den.
Jesus själv sade inför Pontius Pilatus: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag” (Johannes 18:36). Också kristendomen blev en världsreligion genom enkla mäns missionerande i fred. Kristendomen kunde inifrån och utan våld ta över världens dittills starkaste makt, Romarriket. I början av 300-talet, innan kejsar Konstantin år 337 antagit kristendomen, hade kristendomen 30 miljoner anhängare i Romarriket. Då hade de romerska kejsarna i ett par hundra år ägnat sig åt förföljelse av de kristna
Konfucius, som snarare var lärare än religionsgrundare, var samtida med Buddha. Hans lära anammades av det kinesiska kejsardömet. Men det kejsardömet fanns redan på plats och konfucianismen, som kan sägas vara en byråkratins egen religion, har inte heller den använts för militära äventyr, även om naturligtvis många militära ledare i det kejserliga Kina varit uppfostrade i konfuciansk anda.
Hinduism är liksom Konfucianism en regionalt begränsad region, som inte haft ambitionen att bedriva någon världsvid mission. Hinduismen har följt indier som flyttat runt i världen, men indierna har varit typiska arbetskraftsinvandrare som så gott som överallt (utom hemma i Indien) befunnit sig i minoritet, och därmed inte heller haft några ambitioner på militär och politisk expansion.
Buddhism och kristendom innehåller moment av missionerande och önskan att alla människor ska nås av budskapet, men bägge religionerna är uttalat icke-politiska till sin grund. Konfucianism och hinduism är inte missionerande till sin karaktär, men åtminstone när det gäller konfucianismen mycket politisk till sin inriktning.
Judendomen har funnits i över 4.000 år. En jude är en person som fötts av en judisk mor eller konverterat för en erkänd rabbin. En född jude kan upphöra att vara jude genom att assimileras. Judendomen är inte missionerande; den som vill konvertera till judendomen uppmuntras inte utan ombes i stället att noga överväga sitt beslut.
Islam är annorlunda. Islam har en helt annan grund. Redan profeten Muhammed själv kombinerade det religiösa budskapet med militärt våld. När han flydde från Mecka till Medina år 622 satsade han omgående på att med militära medel kunna återvända till Mecka. Det var dock genom en kombination av militärt våld och utstuderade allianser som han lyckades. Allianserna var dock ofta kortlivade. Mot motståndarna var han skoningslös. Två judiska stammar jagades bort från Medina, all deras kvarlämnade egendom delades ut bland Muhammeds anhängare. En tredje till Muhammed fientlig stam utplånades till sista man, varefter stammens barn och kvinnor såldes som slavar.
År 630 tvingade Muhammed Mecka till underkastelse och när han dog två år senare hade han i stort sett militär kontroll över hela den arabiska halvön.
En av Muhammeds uppenbarelser handlade om jihad, det heliga kriget. Det gav rätt att gå till angrepp mot trons fiender med militärt våld. Kort efter Muhammeds död blev det en plikt att föra det heliga kriget. Jihad ska fortsätta tills hela världen underkastat sig islam. Dock ska de otrogna först erbjudas att ge med sig och övergå till islam. Vägrar de och gör motstånd ska de göras till slavar.
De som kämpar för islam mot de otrogna blir martyrer: ”Den som kämpar för Allahs sak, vare sig han faller eller segrar, honom ska Vi ge en stor belöning” (sura 4:76).
Muhammeds efterträdare kombinerade ett religiöst och militärt ledarskap och därigenom fick islam en helt annan grund, jämfört med de andra stora världsreligionerna. På hundra år lyckades Muhammeds efterträdare lägga under sig Syrien, Persien och hela Nordafrika, ja till och med Spanien. Först år 732 stoppades araberna av Karl Martell vid slaget i Poitiers i södra Frankrike. Då började en 700 år lång process innan hela Spanien åter var kristet igen (Granada återgick till de kristna först år 1492). Islams militära offensiv hade tvingat fram en kristen militär motoffensiv, något som inte varit aktuellt tidigare i samband med kristendomens utbredning. Efter ytterligare några hundra år försökte de kristna med begränsad framgång återta också de områden som muhammedanerna erövrat omkring det Heliga Landet (korstågen).
Idag finns det – desbättre – en del muslimska grupper som anser att ”Det heliga kriget” främst handlar om inre andlig utveckling. Men så har inte tanken i Muhammeds uppenbarelse varit. Först sedan det islamska världsliga väldet upprättats finns det möjlighet att ta itu med den inre andliga odlingen.
De mest fanatiska islamisterna anser för övrigt att de har en rätt till alla områden som en gång varit i muslimsk kontroll, det vill säga hela Spanien och hela Balkan.
Kalifatet
Men åter till den första tiden efter Muhammeds död. De fyra första efterträdarna till Muhammed hade alla haft personlig kontakt med honom och de kombinerade det religiösa ledarskapet med en mycket offensiv militär politik. Den förste kortlivade kalifen, Abu Bakr (632-634), ägnade sig helt åt kriget mot ”avfällingarna”. Det vill säga arabiska stammar som försökte återvinna sitt förlorade oberoende efter Muhammeds död. Den andre kalifen, Omar, erövrade både Syrien och Egypten. Regionens stormakter, Persien och Bysans, hade genom sina inbördes konflikter försvagats så, att deras perifera provinser blev ett lätt byte för de offensiva araberna. De två följande kaliferna Utman och Ali (bägge svärsöner till Muhammed) mördades, men expansionen kunde fortsätta. Och Koranen (sura 8:65) uppmanade profetens anhängare att gripa till vapen, eftersom tjugo muslimer skulle besegra 200 otrogna och hundra muslimer skulle besegra tusen otrogna.
Under den arabiska expansionen i Mellanöstern och Nordafrika slaktades de kristna som inte gav efter för erövrarnas krav, kloster och kyrkor plundrades och revs.
I nordöst stoppades arabernas expansion av de kinesiska kejsarna, men det gick sämre för indierna, där islamistiska erövrare tog över delar av landet med början på 700-talet. Hinduiska och buddhistiska tempel revs, människorna såldes som slavar, men till en del försvann de muslimska härskarna i det indiska folkhavet. De lyckades inte på samma sätt som i Mellanöstern och Nordafrika helt underkasta sig de breda folklagren. På de gamla helgedomarnas ruiner byggdes moskéer, vilket av de troende hinduerna sågs som ett särskilt helgerån. Tyngdpunkten i den muslimska offensiven mot Indien låg på 1300- och 1400-talen och en inte obetydlig del av Indiens invånare är idag muslimer. Vartill kommer Pakistan och Bangladesh, som 1947 avskildes från Brittiska Indien, just på grund av ländernas muslimska majoritet.
Ofta har muntlig tradition bevarats om vad som hände. I den nordindiska staden Ayodhya fanns innan den muslimska invasionen ett tempel till guden Ramas ära. Han ansågs vara född i Ayodhya. Den muslimske kungen rev templet och lät på 1500-talet bygga en moské på samma plats. 1992 rev en folkmassa på ett par hundratusen hinduer moskén i syfte att senare bygga upp det en gång rivna templet. Den indiska armén försökte förgäves stoppa rivningen, men har dock hittills stoppat alla försök att bygga upp det hinduiska templet igen. Dock har opartiska arkeologer under mellantiden konstaterat att den folkliga legenden var sann. Det hade funnits ett hinduiskt tempel på moskéns plats.
Nya expansionsperioder
Den snabba expansionen efter Muhammed kunde inte upprätthållas och i och med att den utåtriktade offensiven stannade av började en inre upplösning och från 800-talet stannade islams offensiv av. Men det skulle komma nya härskare som tog itu med fortsatt muslimsk expansion. I Indien pågick det som nämnts i många hundra år från 700-talet och framåt. I Indonesien kom den muslimska framstöten under 1200- till 1400-talen. Turkarna jagade iväg grekerna från Anatolien och invaderade Balkan. Den turkiska expansionen pågick från 1300-talet fram till 1600-talet, då det vände och det ena folket efter det andra kunde befria sig från turkarnas och islams välde på Balkan fram till 1900-talets början.
Dagens islamska skriftlärda bygger sitt offensiva tänkande på tankar som Abu Ala Al-Mawardi utvecklade på grundval av Koranen för tusen år sedan. Världen delades in Islams Hus och Krigets Hus. Islams Hus befinner sig i ständigt krig med resten av världen och detta krig avbryts bara av tillfälliga taktiska överenskommelser. Tanken är att muslimerna i en minoritetssituation (dar al sulh) måste acceptera den icke-muslimska omgivningen och finna sig i att vara i minoritet, men så snart man ser chansen, i ljuset av en växande minoritet, ska man avancera till dar al harb, då man för krig mot de otrogna för att med tiden kunna omforma området till dar al islam, ett stadium då islam helt kontrollerar området och då de otrogna i bästa fall kan tolereras – om de helt underodnar sig de muslimska härskarna.
Om inte har Koranen lösningen: ”När ni möter dem som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett blodbad bland dem” (sura 47:4)
Visst har det funnits religiösa inslag i människans många krig och konflikter genom årtusendena. Men i de moderna samhällenas framväxt har legat att politiska makthavare utnyttjat religionen för sitt syfte, medan de genuint religiösa ledarna normalt inte varit inblandade i de politiska förvecklingarna på storpolitisk nivå.
Världsreligionerna i gemen har valt att expandera den andliga och inte den politiska kontrollen. Påven har satt en ära i att vara påve för alla kristna länder och ledare och det var bara under påvedömets mörkaste tider på medeltiden som den katolska kyrkan direkt lierade sig med den ena eller andra sidan i de politiska konflikterna (under perioden 1309–1376 på grund av att påven i praktiken var fånge i franska Avignon).
Av dagens större militärt inriktade konflikter är det egentligen bara en som har en religiös bakgrund där islam inte är en part och det är konflikten mellan katoliker och protestanter på Nordirland. Men den konflikten är lika mycket en social och nationell konflikt där de socialt mer väletablerade nordirländarna med engelska rötter tagit sina protestantiska seder som ett symboliskt uttryck för sin kulturella identitet, med motsatsen för de mindre välbeställda irländarna och katolikerna. Konflikten har mer fått en religiös yttre form än en verklig religiös bakgrund.
Annat är det med andra konflikter med religiösa förtecken. I Indien är det muslimer som är i konflikt med hinduerna – och konflikten mellan Pakistan och Indien är ytterligare en form av den i grunden religiösa konflikten. I södra Thailand står muslimer mot landets buddhistiska majoritet. I Mellanöstern är konflikten mellan muslimer och judar – total. De en gång stora judiska folkgrupperna i länder som Irak, Iran och Tunisien har tvingats fly till Israel, där muslimerna i sin tur i betydande utsträckning har lämnat landet. I Indonesien attackerar muslimska extremister kristna och hinduiska områden på Moluckerna respektive Bali. De senaste årens konflikter på Balkan har också i huvudsak haft en muslimsk komponent. Både i Bosnien och Kosovo har det varit muslimer på ena sidan och kristna på den andra. Eftersom muslimerna (trots månghundraårigt turkiskt välde) är i minoritet på Balkan (om än med lokal majoritet i vissa områden) har man sett sig tvungna att tillfälligt liera sig med icke-muslimska krafter för att nå framgångar på kort sikt. Med de framgångar som nåtts kommer man dock knappast att låta sig nöjas på längre sikt, vilket innebär att potentialen för fortsatta våldsamma konflikter på Balkan är stor. Inte minst eftersom man i många muslimska länder ser de små muslimska grupperna på Balkan som ett brofäste inför erövringen av Europa. I Bosnien och Albanien kan muslimer påräkna mycket generöst finansiellt stöd från oljeländerna vid Persiska Viken och under krigen på 1990-talet deltog åtskilliga icke-européer på den muslimska sidan.
Det finns inga liknande och omfattande konflikter där religionen är dominerande konfliktorsak mellan de andra stora religionerna. Visst finns det – och har funnits – konflikter där religionen varit ett viktigt inslag (och ibland har det även rört sig om olika riktningar av kristendomen). Men konflikter där själva basen är religionen har idag nästan alltid islam som den ena konfliktparten.
Islam i sig bygger på en tradition där våldet varit en integrerad del av den religiösa strukturen ända sedan Muhammeds tid. Islams företrädare har mycket mindre tolerans för andra uppfattningar, än vad som är normalt inom de andra stora världsreligionerna. Det är fritt fram för den som så önskar att försöka omvända människor i de demokratiska länderna till islam. Men i ett stort antal islamska länder är det förenat med dödsstraff att försöka omvända en muslim till en annan religion. I den mån icke-muslimer över huvud taget har möjlighet att utöva sin religion i ett muslimskt land måste det ske i det fördolda och utan åthävor som kan stöta den muslimska majoriteten. Medan kristna. buddhister och hinduer på ett helt annat sätt accepterar också andra åskådningars rätt att inte bara i det fördolda utöva sin religion.
Därför kan vi förvänta oss fortsatta konflikter och fortsatt meningslöst våld, ända till den dag då islam reformeras i grunden.
-Sedan tycker Pettersson att vi inte ska glömma att det är muslimer som drabbas värst av alla terrordåd i världen, men det är muslimer som utför dem. Ingen har dödat så många muslimer som andra muslimer….
