Vi tar återigen en repris om Allt man behöver veta om islam: Döda i Allahs namn!
Hösten 2014 publicerade NZZ en artikel av Martin Rhonheimer, professor för etik och politisk filosofi vid det påvliga högskolan i Santa Croce i Rom.
Den här artikeln innehåller egentligen allt man behöver veta om islam. Mer information behövs inte! Vackra tal är meningslösa! Därför publiceras texten här återigen, denna gång i full längd.
Om du läser detta, vet du besked, om våld och teologisk tradition i islam.
Döda i Allahs namn: Den terror som milisen Islamiska Staten (IS) visar mot ”otrogna” och
kristna förskräcker och skrämmer västerländsk allmänhet. Officiella muslimska röster som fördömer dessa terrorister hörs knappast. Och i så fall, då pekar de bara mot chockerande och skadliga bilder av islam, inte mot principen, eller så trasslar de in sig i motsägelser av fatwor från brittiska imamer. IS är inte kätteri, som dessa fatwor hävdar, utan beror på det återkommande mönstret i historien om islamsk militär expansion. Förebilden är Muhammed själv. Legitimitet för det ges genom Koranen och islamsk lag, sharia.
En politisk religion: IS-chefen Abu Bakr al-Baghdadi var utsedd till kalif. I den amerikanske konvertiten Nuh Ha Mim Kellers, till engelska översatta, sammanställning av sharia – från Al-Azhar universitetet i Kairo certifierat som autentiska – kan du läsa, vilken uppgift en kalif har: ”Kalifen för krig mot judar, kristna och Zoroastrians, efter att han först har inbjudit dem att delta i islams sociala ordning, genom att betala skatt.”
Exakt det händer idag i IS-territorium. De kristna som lever där förnedras och blir genom skatten en ekonomisk resurs för det islamska styret. Mohammed fördrev ursprungligen judarna från Medina, sedan halshögg han dem. Senare förklarades kristna och judar för ”Bokens folk”.
De var nu tillåtna att utöva sin religion under islamskt styre – om de betalade skatt och underordnade sig diskriminerande förnedring av alla slag. Som det står i Sura 9, 29: ”Bekämpa dem som [. . .] inte tillhör den sanna religionen”.
I början var muslimerna oftast i minoritet i de muslimska väldet. Deras välde baserades på det stora antalet ”dhimmis”, de skyddsbehövande. Judar, kristna och andra ”bokens folk” var inte ”otrogna”: de kunde vid hållas vid liv som ”dhimmis”, även om de inte var muslimer.
De nu av IS jagade Yazidierna är inte ”bokens folk”, för dem finns det därför bara alternativen: konvertering till islam eller död. Den islamiska teologin har inga källor som säger att IS åtgärder är ”icke-islamiska”. Det finns i islam nämligen inget generellt förbud mot dödande. Det finns dock en allmän tillåtelse att döda: otrogna som motsätter sig konvertering till islam ska dödas. Så står det i Sura 9, 5: ”. . . döda hedningarna vart du hittar dem, attackera dem, omringa dem och lägg er i försåt överallt! Men om de är beredda att konvertera, utföra bönen och ge allmosor och skatt, låt dem gå! Gud är barmhärtig och redo att förlåta.”
Islam i sitt väsen är mer än en religion. Det är en kultur, ett politiskt och socialt reglverk, religiös och sociopolitisk ordning i ett. Och den var krigförande från början. Islam ville att ”House of Islam” sprids över hela världen. Det är inte så mycket om religiös konvertering av icke-muslimer, utan att de har underställs sharia.
I Sura 2, 256 står det: ”I religionen finns det inget tvång.” Tron låter sig inte påtvingas men däremot underkastelse under islamisk lag. Att stå emot detta tvång kan vara dödligt. Historiskt var den islamiska enigheten mellan politik och religion oftast bara ett program och sällan verklighet. Andra politiska maktcentra uppkom som inte var under det andliga ledarskapet av en kalif. Och enligt den islamska läran kunde kampen (jihad) mot icke-muslimerna avbrytas och vapenstillestånd slutas med de otrogna när ingen ytterligare framgång och expansion var i sikte. Detta ledde till långa och ofta fredliga perioder av samexistens. Och muslimska minoriteter i icke-muslimska länder åtog sig att följa den lokala lagen.
I våra västerländska samhällen, finns det otaliga integrerade muslimer, som inte vill veta något om Jihad, och även i länder med muslimsk majoritet är endast en liten andel för det. De flesta människor kämpar för sitt dagliga bröd och är ofta själva offer för våld. Men även de är också benägna att radikaliseras – när de studerar källorna till deras religion närmare. Och när en starkare radikal politisk islam kommer på idén, kan tiden för vapenvila vara förbi och våld krävs på nytt.
Kristna paralleller? Naturligtvis finns det ”måttlig” och reformerad islam. Deras representanter är vanligtvis välbetalda professorer vid amerikanska och europeiska universitet. Men även de konfronteras med det centrala problemet i sin religion: går de tillbaka till sina rötter, finner de krigisk, expansiv islam från Medina, som ger legitimitet för att döda till ära för Allah och en våldsam Mohammed. Det finns en väsentlig skillnad till kristendomen. Även i dess historia spelar våld en stor roll och våldet var ”rättfärdigt krig” eller legitimt för att försvara religiös sanning mot kättare. Även kristna har i det förflutna dödat och brandskattat. Krigets lagar och tortyrmetoder var brutala.
Men i de ursprungliga källorna till kristendomen, som evangelierna, finner vi Jesu meningar som ”Ge då kejsaren det som kejsaren tillhör och Gud det som Gud tillhör” eller ”Alla som griper till svärdet skall förgås med svärd”.
Grundläggande för kristendomen är separation av religion och politik – från andlig och världslig makt – kriminaliserande av fysiskt våld och budet att älska våra fiender. Kristendomen har inte från sina heliga texter härlett juridisk och social ordning, utan assimilerat romersk lag och hednisk antik kultur. De många bindningarna mellan politik och religion kom oftast inte från kyrkan utan från de världsliga härskarna. Bara den i kristendomens vagga lagda dualismen mellan ”andlig” och ”sekulär” provocerar ofta interna kyrkliga
reformrörelser, som för till institutionell differentiering och självrengörelse.
I den judisk-kristna traditionen behöver våld rättfärdigas. ”Du skall icke dräpa”, står det i de tio budorden. Ett sådant grundläggande förbud mot att döda är okänt för islam. I den judiska och kristna Bibeln verkar Gud som den enda herren över liv och död. Ingen människa kan ta sig rätten att döda. Ofta anförs gamla testamentet – även i antisemitisk avsikt – som ett exempel på grymhet och våld. Det motsatta är sant: Israels Gud berövar folket möjligheten att döda. I kristendomen ledde erfarenheterna av de otrogna inte till att att döda de otrogna, utan till att missionera. Den kristna traditionen hävdar att otrogna människor har samma grundläggande rättigheter som kristna. Det fick stöd av påvliga uttalanden (även om de spanska kungarna försökte förhindra
deras spridning).
Och här är den avgörande punkten: För islam är icke-muslimer inte fullvärdiga människor. Eftersom islamsk doktrin säger att alla människor av naturen är muslimer, är den mänskliga naturen, fittra, muslimsk. Icke-muslimer är därför avfällingar, ”denaturerade” människor. För Islam är det därför ingen fundamental jämlikhet mellan alla människor på grund av sin natur, och ingen för alla – oavsett religiös tillhörighet – gällande naturlag. Islam accepterar de moderna mänskliga rättigheterna endast under förbehåll av bestämmelserna i sharia. Därför kan inte den ”sanna islam” integreras i den moderna världen.
Svårt självrengöring: De moderna mänskliga rättigheterna är en frukt av den judisk-kristna civilisationen. Deras arv är erkännandet av alla människors, oavsett deras religion, gemensamma mänskliga natur och värdighet. Dess ethos av lag och barmhärtighet resulterade i en stadig ökande inlärningsprocess, till att gradvis övervinna all legitimitet av våld – även deras teologiska legitimitet. Liknande utveckling är okänd i islam eller har åtminstone knappast haft verkan. Allahs barmhärtighet gäller endast de som konverterar, mot de otrogna ger han order om att gå vidare med svärdet.
Detta fastställer den teologiska tesen från de muslimska intellektuella: Du kan på grund av de religiösa traditionerna i princip inte fördöma IS-terror. De kristna kyrkorna utvecklades med självrening och gick alltid tillbaka till sitt ursprung, mindes sin grundläggande idé, och kastade historiska ballaster över bord. I Islam skulle en sådan självrengöring – tvärtom – distanseras från dess grundidé, ge upp sin politisk- religiösa dubbla natur och därmed förändra sin religion. Tills det händer, det är alltid bara en fråga om konkreta politiska konstellationer, är det bara i
vilken form det islamska våldsamma ansiktet visas.
