ISLAM. I fredags spelades det fotboll. Det var en historisk match, den första gången Irans damer fått spela utanför Asien.
Media, vad jag har kunnat se enbart positivt om spektaklet, det förekom ingen som helst eller mycket litet kritik mot regeringen och politiken i den Islamska republiken Iran, där över 40 miljoner kvinnor måste ha sina mäns eller pappors tillstånd för att åka utomlands.
I ett land där kvinnorna måste täcka håret till och med när de spelar fotboll är huvudduken ändå ett litet problem.
I Iran gäller sharialagarna enligt vilka kvinnor och män inte är lika värda.
En kvinnas vittnesmål i domstolen är värd hälften av en mans. Om någon skadar eller dödar en kvinna är straffet hälften än om man skadat eller dödat en man.
Kvinnor kan söka om skilsmässa men det är besvärligt, de har inte samma rättigheter som mannen. Sexuellt umgänge utanför äktenskapet straffas med piskrapp. Om en kvinna är otrogen kan hon stenas till döds. Det samma gäller inte mannen.
Iranierna förklarar att shariadomarna är olika för kvinnor och män eftersom kvinnor och män har olika roller i det iranska samhället. Männen ansvarar för att försörja familjen medan kvinnorna ska ta hand om familjen och hemmet.
Kvinnorna måste ha en förmyndare, sin man eller pappa.
Många iranska kvinnor drömmer om en karriär utanför hemmet men efter studierna förväntas kvinnan stanna hemma och sköta om familjen. De iranska kvinnorna är högutbildade. 60 procent av alla studerande vid universitetet är kvinnor.
Nåväl, sedan den islamska revolutionen 1979 har Iran och de andra muslimska länderna tagit jättekliv mot medeltiden men i Sverige är feministerna och Twittervänstern samt journalisterna tysta om förtrycket. Vi får väl ta hit Israels damlag för att de ska vakna…
Titta på bilderna, iranska kvinnor på 1960-talet följt av två filmer från matchen i oktober 2016, i Göteborg, Sverige. Varför säger ni inget, Gudrun, Veronica, Anders L, och alla andra kvinnor?
