MALMÖ. Rabbinen Shneur Kesselman får inte längre höra lika många rasistiska glåpord som tidigare. Han har köpt bil för att slippa vistas på Malmös gator.– Det borde inte vara så i Sverige 2014 att man som jude inte kan gå på stan utan att riskera trakasserier, säger han.Malmö är i dag mångfald. 22 procent av invånarna är födda i ett annat land än Sverige, och när man går längs gatorna är det uppenbart att staden blivit en smältdegel för all världens kulturer.
Men rabbinen Shneur Kesselman finner man inte längre så ofta i centrum, och därför har det judiska inslaget i staden blivit lite mindre synligt trots att det var den judiska gruppen som tidigt bidrog till Malmös mångkultur. 1870 tilläts judar officiellt att bosätta sig i Malmö och 1903 byggdes synagogan. Sedan dess har både danska judar, på flykt undan den nazistiska Förintelsen, och polska judar, förföljda av kommunistregimen under 1960-talet, funnit ett hem här.
Malmö har varit en fristad, men den känslan får man inte när man besöker den judiska församlingens lokaler i dag. Huset är kanske inte ett fort, men precis som de flesta andra judiska lokaler i Sverige är det välövervakat. Det finns extra säkerhetsdörrar, det finns vakter. Shneur Kesselman kommer ut genom en ståldörr. Han har långt skägg, bär svart halvlång rock och den svarta filthatt med brett brätte som är typisk för de judar som tillhör den ortodoxa inriktningen chassidismen. Det är inte svårt att förstå att folk lägger märke till honom när han går på gatan.
Han har ett vänligt sätt, visar vägen in i en samlingssal. I ett rum intill leker barn. De är det judiska Malmös framtid, och det är svårt att tro att läget är nattsvart när man hör dem leka, skratta och ropa. Det är tydligt att rabbinen också försöker nyansera bilden av det judiska livet i stan, det är inte så att alla Malmös judar packat väskorna och bara väntar på att fly.
– Nyhetsartiklar är inga djupare studier. Det finns massor av judar som är kvar här, och de flesta har inte alls några planer på att flytta härifrån. Men problemet är att vi tappar många i den unga generationen. Många åker någon annanstans för att plugga, och sen kommer de inte tillbaka när de bildar familj. För framtiden är det ett stort hot mot församlingens överlevnad, säger han.
Shneur Kesselman sätter sig tillrätta i stolen, dricker av kaffet. Han berättar att han växte upp i arbetarstaden Detroit, i ett mångkulturellt område där det bodde många afro-amerikaner, men också människor med rötter i Mellanöstern. Det var en tuff miljö, men som jude var han inte extra utsatt.
– Jag visste ju redan som barn att det fanns antisemiter, jag hade också sett det, men det var inget mönster i samhället. För det mesta var livet smärtfritt för oss, och vi hade väldigt bra kontakt med grannarna. Och om det skulle ske något allvarligt riktat mot judar så visste vi att polisen tog det på allvar, säger han.
Därför blev det en chock för honom när han 2004 kom till mångkulturella Malmö. Här fick han vänja sig vid att människor vände sig om efter honom på gatan och skrek antisemitiska glåpord eller nazistiska slagord. Han fick saker slängt efter sig, och vid ett tillfälle försökte en man till och med köra över honom. Shneur Kesselman gick till polisen, men till skillnad från Detroit upplevde han inte att hatbrotten togs på något större allvar.
– Det var mer attityden att det är sånt som händer och vi kan inte göra något åt det, säger han.
De brott som han och andra judar i Malmö utsattes för uppmärksammades knappt i tidningarna. Men 2008 ändrades det, lokaltidningarna Sydsvenskan och Skånska Dagbladet började på allvar att rapportera om situationen och politiker ställdes till svars.
– Det satte tryck på politiker, polisen och myndigheterna, och har resulterat i vissa åtgärder som gör skillnad. I dag när jag kommer in till polisen så har de överblick och ser sammanhang, och det är en stor förändring.
Ilmar Reepalu, socialdemokrat och länge stadens starke man, fick hård kritik för uttalanden där det framstod som att han försökte släta över problemen. I dag är det andra politiker i ledningen i Malmö. Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh har bland annat deltagit i stöddemonstrationer för församlingen.
Men även om det är mycket som har förändrats till det bättre menar Shneur Kesselman att själva grundproblemet fortfarande är kvar. Antisemitismen är belyst, men inte utraderad.
– Jag går inte så mycket i stan nu, jag kör bil. Då blir det inte lika många situationer och därför inte lika många polisanmälningar. En av huvudanledningarna till att jag köpte bil var att jag ville utsättas för färre hot. Jag kan klara hoten, men vi har barn och de påverkas mycket mer av dem. Som föräldrar har vi känt ett ansvar och vill att de ska möta så lite av detta som möjligt, säger han.
Att det förekommer antisemitism i Skåne är ingen nyhet. Under andra världskriget hade svenska nazistpartier livaktiga avdelningar i just Skåne. Den antisemitism som Shneur Kesselman möter kommer dock inte från nynazister.
– Det är nästan bara folk från Mellanöstern när det händer något på gatan, säger han.
Antisemitismen är i dag utbredd i stora delar av den muslimska världen, och dessa stämningar finns därför också i Malmö. Församlingens ordförande, Fred Kahn, menar att detta faktum gjort att samhället haft svårare att hantera antisemitismen.
– Man har inte förstått – eller inte velat förstå – att detta inte är nynazister som hojtar utan en annan typ av antisemitism. Man kan ju se hur det i länder som Syrien, Iran och Egypten produceras antisemitiska program, och dessa program tas emot i paraboler här i Malmö. Majoriteten av invandrarna är ju inte sådana, men om bara några procent har det med sig blir det ganska många, säger han.
Shneur Kesselman tror att det finns vägar till att minska antisemitismen. – Ungdomarna är i skolan flera timmar varje dag. Där har man möjlighet att forma dem. Och det kanske inte räcker med att undervisa dem om Förintelsen, de skolor där man vet att ungdomar kan växa upp med ett visst hat som de fått med sig hemifrån får man satsa lite extra på. Ta diskussionen, lyssna, varför känner de det så? Ger man upp när barnen är barn, hur ska man då kunna göra något åt det när de är vuxna?
Ibland sägs att antisemitismen kommer sig av att konflikten mellan Israel och palestinier spiller över till Malmö?
– Det är en dålig ursäkt. Det är precis som att försöka förklara brottslighet med en svår uppväxt. Det kan vara sant, men brottslighet är brottslighet och kan inte ursäktas på något sätt, säger Shneur Kesselman.
Den judiska församlingen står inte ensam i kampen mot antisemitismen. Det har bland annat arrangerats kippavandringar för rätten att visa sin judiskhet, och en del stöd får man av andra trossamfund, som kyrkorna.
– Ja, när det hänt något har vi ofta fått spontant stöd, absolut, säger Fred Kahn.
Församlingen har i dag mellan 500 och 600 medlemmar, och Fred Kahn tror att den är livskraftig, även om en del söker ett rikare judiskt liv på andra platser, som Stockholm eller Israel. Shneur Kesselman tror också på framtiden, men menar att det krävs satsningar mot antisemitismen.
– Malmö får en allt större invandrad befolkning. Det är i sig inget problem, om det hanteras på rätt sätt. Men om det fortsätter som det gjort hittills finns anledning till oro. Och det är ju inte först och främst politiker eller polisens fel att det blivit så här, det är först och främst de som står för trakasserierna som bär ansvaret för detta.
Trots det Shneur Kesselman får uppleva av fientlighet tror han ändå att det finns en mening med att han och familjen lever i Malmö, han känner att han har en uppgift och ett ansvar för församlingen. Att bli utsatt för hatbrott verkar inte heller rubba varken hans gudstro eller syn på livet.
– Om man studerar vårt folks historia så får man lite perspektiv, judar har alltid varit förföljda. Därför är jag inte förvånad över att det finns ondska och allt möjligt ute på gatan. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att det inte bara är det jag möter: det är också många som kommer fram till mig och tycker jag är modig. Det gör att du får precis motsatt känsla mot när någon hotar dig, och det stödet kommer inte bara från etniska svenskar utan någon gång också från muslimer, säger han.
En av de muslimer som vill överbrygga klyftorna är Siavosh Derakhti. Han har grundat föreningen Unga muslimer mot antisemitism, som fått stor uppmärksamhet. Han var till exempel en av de utvalda som fick träffa president Barack Obama under dennes Sverigebesök.
– Det var en stor ära för mig att träffa president Obama och få hans stöd. Det var en bekräftelse på att man gör något bra. Vi pratade några minuter, amerikanerna var stolta över mig, säger han.
”Inte bara unga – föräldrarna gör det också”
Siavosh Derakhti har själv invandrarrötter, och han förnekar inte att antisemitismen i Malmö delvis kommer från invandrare.
– Jag har mitt ursprung i Mellanöstern och hos oss är det känsligt med förluster och krig. Man dömer andra länder efter vilken majoritetsbefolkning landet har, vilken religion folket i landet har. Därför drar man alla över en kam. Det är inte något som bara unga gör, det kan handla om att föräldrar gör det också. Man kanske inte har utbildning och vet hur man ska kritisera på ett bra sätt. Sen finns det självklart också antisemiter.
Han menar också att unga påverkas av vad som skrivs på sociala medier och i andra forum på internet. Där är också nynazister aktiva, och deras antisemitism kan spridas till unga som är omedvetna.
– Det är ett stort problem i dag, unga faller för propagandan på sociala medier. Det räcker med att någon lägger upp något på Facebook så länkas det vidare, folk är inte källkritiska.
Han har flera tankar på hur han vill utveckla föreningen, bland annat vill han låta judar och muslimer träffa varandra.
– Många har aldrig träffat någon jude, det blir mindre gap och fördomar om du lär känna någon från en annan kultur.
Nu är det inte bara mot antisemitism som Siavosh Derakhti engagerat sig, utan också mot islamofobi, antiziganism och afrofobi. Han tycker nämligen det är viktigt att bekämpa alla typer av fördomar. Men även om medierna uppmärksammat honom är det inte populärt hos alla.
– Det är blandade känslor hos kompisarna, även om majoriteten ger beröm. Jag har också fått hat, mest från etniska svenskar som tycker jag ska åka hem. Men målet kan inte vara att bli älskad i världen, jobbar man med ett känsligt ämne får man räkna med motstånd.
Siavosh Derakhti tror att det är vanliga Malmöbor som måste arbeta mot fördomarna, han förlitar sig inte längre på politikerna för förändring.
– Om vi inte gör något kommer hela samhället backa, och extremismen kommer att vinna.
