HISTORIA. Någon gång i slutet av år 1570 nåddes Vatikanen av en olycksdiger nyhet. Osmanska, muslimska styrkor hade landstigit på Cypern, intagit huvudstaden Nicosia och ringat in en sista skara kristna försvarare i fästet Famagusta.
För påven, en energisk moralist vid namn Pius V, kom beskedet som en chock. Han tillhörde nämligen den sista generationen påvar att hysa allvarliga planer på att återuppta medeltidens korståg för att ta tillbaka det Heliga landet. För honom var denna idé lika levande som den varit för hans företrädare några århundraden tidigare. Men alla sådana projekt hade byggt på att Cypern förblivit en kristen besittning. Ön var inte bara den sista geopolitiska – och symboliskt laddade – lämningen från korstågstiden utan också den enda tillgängliga operationsbasen för eventuella korstågshärar att utgå ifrån.
Få hade kunnat förutspå den utveckling mot världsimperium som de muslimska osmanerna – ett turkiskt bergsfolk – påbörjat några århundraden tidigare. Ej heller islams enorma erövringar av tidigare kristna områden och muslimernas stormaktsstatus befästes när de erövrade den sedan tusen år kristna staden Konstantinopel, nuvarande Istanbul.
Hela Mellanöstern och Nordafrika, tidigare kristna områden, hade tidigare erövrats av muslimerna. Nu hade turkiska arméer lagt under sig Ungern, om ni undrar över ungrarnas motstånd mot dagens muslimska invandring, två gånger hade muslimerna trängt fram ända till Wien. Turkarnas flottor angrep ständigt kristna krigs- och handelsskepp i Medelhavet. Muslimerna hade besegrat spanjorerna i ett sjöslag 1538 och tillskansat sig kontroll över sjövägarna i östra Medelhavet, något som allvarligt hotat den europeiska kommersen med Fjärran östern. Konsolideringen av flera kulturellt och religiöst splittrade områden i Mellanöstern och Nordafrika hade gett osmanska riket potential att bli den militärt och politiskt enande kraft inom islam som kristna statsmän fruktade.
Kristenheten var däremot splittrad. Protestantismen, som förkunnats av Martin Luther 1517, hade spridit sig som en löpeld genom Europa och antagits som statsreligion i flera av de nordeuropeiska furstehus som vid denna tid höll på att omformas från feodala ägor till starkt centraliserade militärstater. Genom att bryta med katolicismen hade de gjort sig ideologiskt och politiskt oberoende av Vatikanen vilket avsevärt försvagat påvemakten.
Påven beskrev islam som en förkroppsligad version av Antikrist. Pirater från Barbareskstaterna på Nordafrikas kust var ett ständigt problem för alla som idkade handel i Medelhavet – för de muslimska korsarerna var kristna skepp lovligt rov – och osmanska krigsskepp ägnade sig ofta åt strandhugg och plundringståg längs de kristna kusterna. Våldet som utövades av muslimer mot kristna var omfattande och naturligtvis förekom motsatsen.
Nåväl, man kan inte dra hela världshistorien i ett blogginlägg så vi ska berätta om Slaget vid Lepanto som var ett sjöslag som stod utanför staden Lepanto (nuvarande Naupaktos i Grekland) på förmiddagen den 7 oktober 1571 i vilket den förenade spanska, påvliga, maltesiska och venetianska flottan fullständigt slog den till antalet fartyg och bemanning överlägsna osmanska sjömakten.
I maktkampen mellan de två starkaste staterna i Medelhavsområdet, Spanien och Osmanska riket, var kontrollen över Medelhavets handelsleder av yttersta vikt. Slaget har även hävdats vara viktigt i en kamp mellan kristendom och islam, eftersom islams styrkor annars kunde ha expanderat även västerut.
De två flottorna bestod dels av fartyg från Spanien, Kyrkostaten, Venedig, Malteserorden, Genua och Savojen med 208 fartyg, 30 000 soldater och 50 000 galärslavar och sjömän. En till antalet överlägsen osmansk flotta med 100 000 man, leddes av Ali Pascha.
När slaget var över räknades till runt 10 000 döda i den kristna flottan, och omkring 25 000 stupade muslimska krigare och sjömän. De osmanska styrkorna led svårt av att skeppen var dåligt byggda och seglades av ovana sjömän, vilket visade sig vara viktigt i det långa loppet.
En annan viktig del som spelade in var att de kristna fartygen var mycket bättre bestyckade med grova kanoner. Konsekvensen blev att det osmanska riket för evigt förlorade greppet om Medelhavets vattenvägar.
En av de efteråt mer kända deltagarna i slaget var författaren Miguel Cervantes som sårades och förlorade rörligheten i sin vänstra arm, han blev senare tillfångatagen av osmanerna och tillbringade fem år av sitt liv som krigsfånge. Denna episod av hans liv återges i hans berömda roman Don Quijote.
-Pettersson inser att det var ett slag men kriget om Europa fortsätter och jag tror inte muslimerna har gett upp, de har bara ändrat taktik…
