INVANDRING. Den kristna debattören och SD-medlemmen Nasrin Sjögren är gravid och blev för en vecka sedan inlagd en helg på en avdelning.
Här är hennes berättelse från Facebook: Ända sedan jag blev utskriven från sjukhuset vid lunch har jag försökt att sammanställa mina intryck från en specialmödravårdcentrals heldygnsvård där jag har tillbringat helgen. Binda ihop alla intryck, reflektioner och upplevelser. Jag har inte orkat och klarat det ännu.
Mer än någonting annat känns det som att jag har kommit hem från en oplanerad semester på ett fältsjukhus mitt under ett brinnande lågintensivt och asymmetriskt krig. Drivet av dedikerad och proffsig vårdpersonal. Med patientplatserna fyllda av patienter från Mellanöstern och Afrika, där närapå ingen frivilligt talade svenska, när de kunde hålla sig till det egna hemspråket. Under en hel helg, fredag till söndag, noterade jag endast ett etniskt svenskt föräldrapar. Ett enda. Trots att avdelningen var mer eller mindre fullbelagd hela tiden.
Den explosiva och plötsliga konflikt som utbröt mellan ett muslimskt föräldrapar som väntade på att föda sitt första barn och den professionella men något luttrade barnmorska som ville försäkra sig om att de hade kommit till rätt avdelning. Hur ilska, ifrågasättande och aggressivitet blev den beskyddande makens första, spontana och naturliga reaktion i mötet med den vårdpersonal som endast försökte utföra sitt arbete och hjälpa dem tillrätta.
Hur jag gav mig in i konflikten för att försöka medla. Förklara att det inte handlade om illvilja och diskriminering från något håll, utan endast på sin höjd fråga om ett missförstånd och eventuellt glapp i kommunikationen mellan natt- och dagpersonalen och/eller mellan personalen på de närliggande vårdenheterna.
De givande, vänliga och intressanta samtalen jag sedan hade över en sjukhuslunch med samma troende muslimska par i patientmatsalen. Konversationen som omväxlande fick föras med maken på svenska och på engelska med den hijabklädda hustrun. Hur jag åter blev bekräftad om riktigheten i min övertygelse om att det finns stora problem med den övergripande kulturen i det Mellanöstern jag kommer ifrån och den politisk-religiösa ideologi som går under namnet islam, samtidigt som muslimer som enskilda medmänniskor mer ofta än sällan är individer med hjärta, förnuft, samvete och samma glädjeämnen och vedermödor i livet som jag själv har i mig och mitt liv.
Den förtvivlade afrikanska kvinnan som brast i hjärtskärande gråt och klagan, men omöjligt kunde göra sig förstådd på något annat språk än sitt modersmål. Som ingen i personalen begrep. Som inte jag begrep, men ändå försökte kommunicera med henne, visa omsorg och försöka trösta, lindra, hjälpa och förstå. Hur en rådig barnmorska snart nog ändå hjälpte henne på ett vis som lugnade och verkade träffa rätt.
De förtroliga samtal jag hade med en av de tjänstgörande och erfarna inom vårdpersonalen som berättade hur skyltarna om att våld och hot polisanmäls hade kommit upp bara under samma helg. Att det var en uppskattad men väl sen insats. För lite, för sent. Att avdelningen sedan många långa år tillbaka hade konstanta problem med kulturkrockar, där äkta män från utomeuropeiska länder anser sig äga sina hustrur. Vägrar släppa taget om dem, följer med på samtliga vårdsamtal och dito insatser. Vägrar respektera besökstider och uppsatta gränser på vårdavdelningen.
Som standard väljer att lägga sig och sova på golvet jämte den riskgravida fruns enkelsäng, trots tillsägelser om att åka hem från personalen. I samma rum som delas av en annan utsatt riskgravid kvinna som är i desperat behov av lugn och integritet. Något som är tillräckligt kompromissat och utmanat av att behöva dela rum med en annan gravid medpatient. Något som lätt blir direkt outhärdligt av det kontrollmaniska äktenskapsdramat som den svartsjuke äkta maken drar igång.
Hur männen hotar och tar till rent fysiskt våld mot den nästan uteslutande kvinnliga vårdpersonalstyrkan om de inte får sin vilja igenom.
På en specialmödravårdenhets heldygnsvårdsavdelning. På ett av Stockholms största akutsjukhus.
Den nya vardagen. Det nya Sverige.
Alla är förlorare. Patienter. Personal. Utlandsfödda. Infödda.
Alla. Ett sådant perverterat och människofientligt samhällsexperiment.
Jag är helt utmattad efter denna helg. Tacksam för all den vänlighet, glädje och goda omsorg jag både har fått och haft möjlighet att ge i relation till vårdgivare och medpatienter. Lycklig över att ha fått åka hem med min lilla bebis intakt i sin livmoderlya, istället för att fastna i en påfrestande kuvösintensivbehandling som skulle ha pågått ett par månader framåt.
Men ändå, genom allt: så oerhört bekymrad och orolig. Förtvivlad och upprörd.
Några som inte älskar oss har tagit makten över vårt land.
Timmen är sen. Verkligheten är obeveklig. Vi måste agera nu.
Nasrin Sjögren
Nasrin har sina rötter i Iran.
