ISRAEL. Den 24 juli 1922 erkände Nationernas förbund officiellt ”det judiska folkets historiska samband med Palestina”, ”och enades om att ”återskapa ett nationalhem åt det judiska folket i Palestina”.
Bilden ovan visar Nationernas förbunds möte den 15 november 1920. Foto: A. Frankl – National Library of Norway
I går för 94 år sedan var en stor dag för det judiska folket. Dagen innan, den 24 juli 1922, hade Nationernas förbund (FN:s föregångare) officiellt erkänt ”det judiska folkets historiska samband med Palestina” och enats om att ett judiskt nationalhem skulle återskapas. Detta var ett beslut av historiska mått som skulle leda till judiskt självbestämmande i det som en gång varit deras förfäders hemland. Den tusenåriga drömmen om en suverän judisk nation skulle komma att förverkligas 1948 då Staten Israel utropades.
Det som vid denna tid beskrevs som Palestina var en region som inkluderade det historiska Israel och det fanns inte några definierade etniska eller politiska konnotationer. Både de judar och araber som bodde i området beskrevs som palestinier.
Redan i början av 1900-talet hade den judiska nationella rörelsen samlat internationellt stöd för etablerandet av en judisk stat i det historiska Israel.
Den 24 juli 1922 utfärdade Nationernas förbund ett formellt erkännande av den judiska nationens samband med det historiska Israel.
Viktiga utdrag från Nationernas förbunds dokument:
”Recognition has thereby been given to the historical connection of the Jewish people with Palestine and to the grounds for reconstituting their national home in that country”.
Nationernas förbund beslutade om ett “establishment in Palestine of a national home for the Jewish people”.
Vidare formulerade man även villkoren för det Palestinska mandatet, under brittisk förvaltning, med målet att ”placing the country under such political, administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home…and the development of self-governing institutions”.
Därmed erkände det internationella samfundet det judiska folkets rätt till sitt ursprungliga hemland. Trots att judar genom historien tvingats bort från sitt hemland har det alltid funnits judisk närvaro i området och banden har därmed aldrig brutits.
Mandaten för Mesopotamien, Syrien och Palestina tilldelades efter Nationernas förbunds konferens i San Remo i april 1920. Förhandlingarna gällande mandatet Palestina avslutades framgångsrikt i april 1922 och godkändes formellt av förbundet i juli 1922. Mandaten för Palestina och Syrien trädde i kraft samtidigt den 29 september 1923.
I april 1947 begärde den brittiska regeringen att ”Frågan om Palestina” skulle tas upp på FN:s generalförsamlings agenda. Den 29 november 1947 beslutade generalförsamlingen att Palestina skulle delas i två stater, en judisk och en arabisk. Det judiska samfundet accepterade planen men det arabiska vägrade.
Drömmen om en judisk nation, att tas upp som medlem bland världens alla nationer, förverkligades 1948 då Staten Israel utropades. Året därpå, 1949, upptogs Israel som en medlem i Förenta nationerna – FN.
Araberna fick 99,9 % men unnar inte judarna 0,1 %
