Recep Tayyip Erdoğan, Republiken Turkiets lysande men onda president, dominerar sitt lands politiska scen så till den grad att han har råd med lite njutningslystnad för egen del. Så han gör just detta. Tänk på de två dominerande frågorna i turkiskt offentligt liv för närvarande:
- Han vägrar ändra anti-terrorismlagarna så att de uppfyller den Europeiska Unionens krav: Om Erdoğan skulle göra denna betydelselösa semantiska eftergift (han skulle fortfarande kunna arrestera vem han vill, men med en annan åtalspunkt) så skulle han vinna den gigantiska fördelen med visumfrihet för 75 miljoner turkar till EUs Schengenzon, en fördel som potentiellt skulle kunna lösa allt från hans kurdiska till hans syriska flyktingproblem.
- Han ändrar konstitutionen för att omvandla en parlamentarisk demokrati till ett presidentsystem: Erdoğan har varit besatt av denna omvandling under flera år trots att han redan har all makt konstitutionen kan ge honom, och mer därtill; han har inget behov av det.
Vi ser med morbid fascination på medan en skicklig, en gång återhållsam politiker förlorar all känsla för proportion samtidigt som hans makt växer och når en punkt där fåfänga driver på hans krav på dessa konstitutionella och anti-terrorism småsaker.
Detta är ingen smärre fråga utan pekar på Erdoğans troliga politiska död när han tum för tum rör sig i riktning mot att begå ett misstag och skaffa sig en fiende för mycket.
