Mer intressant än turerna kring Mona Sahlin och hennes livvakt är det arbete som hon har utfört som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.
I januari hölls Folk och försvars rikskonferens i Sälen som handlade om våldsbejakande extremism och hur terrorism bör bekämpas. Bland deltagarna fanns Mona Sahlin. Det första som fångade intresset i Sahlins framträdande var att begreppet våldsbejakande extremism gavs en omfattande, icke specificerande definition. I stället sammanlänkandes högerextremism, vänsterextremism och jihadism. De har en gemensam nämnare, menade Sahlin, alla är antisemiter.
Det råder ingen tvekan om att det föreligger vissa likheter mellan alla extremister, men så länge vi inte talar klart och specifikt tycks hela projektet mot våldsbejakande extremism vara ett ödslande med tid och pengar. Att inkludera vår tids största hot; militant islamism, vars teologiska ideologi grundas på salafi jihadism, med andra sorters extremism gör att den religiösa fascismen aldrig blir definierad. Här råder en ideologisk försiktighet hos våra experter, och en viss rädsla för att kränka tongivande förespråkare för radikala förgreningar av islam, vilka dessvärre fortfarande tillåts representera alla Sveriges muslimer.
Mona Sahlin berättade också om den telefonlinje som introducerats, en stödtelefon, med syfte att nå mödrarna till barn i riskzonen. ”Mammor är en väldigt viktig, central antiterroristisk grupp. De vill inte förlora sina ungar”, sade hon. Men uppgiften att mammor till individer som befinner sig i riskzonen generellt utgör en anti-terrorkraft är missvisande. Det finns en hel del mammor som uppmuntrar sina söner att välja offensiv jihad – och att dö som martyrer.
En annan aspekt som inte lyftes fram är att många i dessa sektliknande radikala miljöer betraktar oss andra som kuffar (otrogna). Hur många är de som förmår vända sekten ryggen och ringer till en kafer – en otrogen?
Ett betydande misstag som Sverige begår är att se mellan fingrarna när radikaliseringsprocesser fortgår i skolor, inom lärosäten och i en del moskéer. Möjligheten att motarbeta detta minskar när man som Mona Sahlin säger att imamerna är den motkraft som fordras för att motverka radikalism. Ja, det är sannolikt att imamerna har den största makten över dessa individer, men om man ålägger dem att utgöra motkraften, signalerar man samtidigt att staten överlämnar sin makt och sitt ansvar till moskéerna.
För att kunna förebygga den ökande strömmen av stridande jihadister såväl som radikalism, måste den sekulära staten upprätthålla sin position och inte tillåta att religion blir en styrande makt som konkurrerar och försvagar den sekularism som är kännetecknande för vårt samhälle.
Det krävs konkreta målformuleringar för att komma till rätta med detta fenomen. Den första konkreta åtgärden måste dock vara att staten slutar finansiera religiösa organisationer som fångar unga muslimer i radikaliseringsströmvirveln.
-Pettersson håller med men tyvärr gör inte PK det, de tycker islam är bra och påstår att allt negativt som muslimer gjort sedan Muhammed dagar inte har med islam att göra…för övrigt undrar jag var Mona Sahlin och livvakten Hernando håller hus samt när de som tillsatte Sahlin ska ställas till svars?
