DEBATT. ”Jag ser med oro på hur det införs dubbla måttstockar – ett normativt system som gäller för infödda, etniska svenskar och ett annat gäller för ‘de andra'”, skriver etikforskaren och debattören Ann Heberlein, i efterdyningarna av den vägrade handhälsningen på Världen Idag.
Kittet i ett samhälle är en uppsättning gemensamma värderingar, normer och principer. Ofta är de där värderingarna, normerna och principerna så självklara för oss att vi inte märker dem förrän de blir ifrågasatta. Ett bra exempel är de starka reaktionerna på MP-politikern Yasri Kahns vägran att skaka hand med en kvinnlig reporter. ”I Sverige tar vi varandra i hand”, slog statsminister Stefan Löfven fast. Handslaget som hälsningsceremoni är alltså en viktig norm för oss som definierar oss som svenskar. Att ta varandra i hand signalerar jämlikhet, pålitlighet och vänskaplighet. Att vägra ta emot en utsträckt hand betraktas som en förolämpning.
Spelar det någon roll då? Kan inte folk få hälsa på det sätt som de finner lämpligt? Yasri Kahns ovilja att ta en kvinna i hand handlar om mer än bara tycke och smak. Hans idé om lämpliga och olämpliga sätt att hälsa grundas i ett kluster av idéer angående rent och orent, manligt och kvinnligt. Enligt detta synsätt bör män och kvinnor hållas isär så lång det är möjligt, eftersom kvinnans kropp utgör en svår frestelse för mannen. Kahns, och hans trosfränders, sätt att betrakta kvinnor är djupt främmande för det sekulariserade Sverige. Därför är hans val av hälsningsceremoni inte en privatsak.
Människor har alltid haft – och måste få ha – olika uppfattningar i privatmoraliska spörsmål som gäller det lilla livet: Äter jag kött eller inte? Bär jag klänning eller byxor? Vem vill jag dela säng med? När det gäller vårt gemensamma, offentliga rum måste vi vara överens om ett antal grundläggande principer och normer, exempelvis att män och kvinnor har samma värde, att vi inte agar våra barn, att vi inte använder vår autonomi för att begränsa den andres frihet, att varje rättighet innebär en motsvarande skyldighet.
Det bekymrar mig mycket att det växer fram parallella etiska system i vårt land. Människor kan leva i isolerade moraliska byar utan kontakt med majoritetssamhället, annat än då de behöver uppsöka vård, skola eller socialtjänst. Häromdagen läste jag i Expressen att det existerar hundratals fall av månggifte i Sverige – allt med myndigheternas goda minne. Under 2015 och 2016 har flera fall av ”gifta” barn kommit med flyktingvågen till Sverige. Myndigheterna har inte alltid separerat flickorna från sina makar. Flera rapporter under det senaste året visar att hedersförtrycket i Sverige ökar. Alltför många unga kvinnor och män lever i ofrihet.
De debatter som förts kring skilda badtider på simhallar är ett tydligt exempel på hur detta synsätt vinner terräng i det offentliga rummet, och jag menar att det måste stävjas. Jag ser med oro på hur det införs dubbla måttstockar – ett normativt system som gäller för infödda, etniska svenskar och ett annat gäller för ”de andra”. Det är orimligt, och i förlängningen, farligt. För att känna samhörighet och lojalitet måste en människa omfattas och inkluderas. Samma krav och förväntningar måste ställas på alla människor i ett samhälle, liksom att samma förmåner och belöningar ska ges alla i ett samhälle. Det är rättvisa.
