Av Hanna Gadban i SvD
Ett av de viktigaste uttrycken för yttrandefrihet är ett hederligt journalistiskt arbete. Dessvärre märks i delar av svenska medier en oroväckande tendens att välja bort kritiska frågor. Detta märks ofta när frågor om Sveriges anknytningar till islamistisk terrorism kommer upp. Handlar det om rädsla för att stämplas som islamofobisk? Eller är det möjligtvis en naiv uppfattning underbyggd av en kollektiv syn på Sveriges muslimer som en homogen grupp, i kombination med välmenande intentioner om att inte vilja kränka oskyldiga muslimer?
Ett exempel på att medierna inte fullföljer sitt uppdrag syntes i TV4 Nyheternas rapportering om den terrormisstänkte svensken Osama Krayem, som nyligen greps i Belgien misstänkt för delaktighet i massmordet i Bryssel den 22 mars. Under rubriken ”Familjen är i chock” berättade fastern i inslaget att familjen blev chockad när nyheten nådde dem. Trots att Krayems namn och bild offentliggjordes redan i januari förra året på SvD:s ledarskribent Per Gudmundsons blogg, och i november i Expressens kartläggning av svenska terrorister (Expressen 17/11-15). Ändå ställdes inga kritiska frågor till familjen.
I ett annat inslag om Osama Krayem intervjuade P1 Morgon en imam som arbetar i en källarmoské, där Krayem brukade uppehålla sig. Enligt inslaget chockerades även imamen av nyheten (SR 11/4). Borde inte imamen ha varit medveten om Krayems radikaliseringsprocess, eftersom det var där Krayem radikaliserades, enligt sin faster?
För två månader sedan sade Yussouf om Islamiska statens flagga att ”Det är en flagga som jag skulle kunna gå runt med på stan”, vilket skapade upprörda reaktioner. ”Om man sprider den så betyder det att man sympatiserar med IS”, sade Mahmoud Khalfi, Islamiska förbundets talesperson i religiösa frågor (GD 24/2). Varför lät Arbetarbladet bli att ställa några frågor till Yussouf om detta?
Många frågor dyker upp, men journalisterna ställer dem inte till dem som borde svara. Den bild svenska medier därmed delvis målar upp är att muslimska familjer och imamer är omedvetna, naiva eller rent ut sagt undergivna, när en person i deras närhet radikaliseras.
Det är en felaktig bild, och den hjälper heller inte det flertal fredliga muslimer som lever i detta land och tar avstånd från terrorn. Den viktigaste insatsen svenska medier kan göra för att bidra i kampen mot religiös extremism är att sköta sitt journalistiska grunduppdrag, och ställa de frågor som ska ställas.
-Pettersson håller med i stora drag. Varför ställer journalisterna inte kritiskaa följdfrågor när det gäller invandring, islam och muslimer? Hade de skött sitt jobb hade Mehmet Kaplan aldrig blivit minister, knappt riksdagsman…
