Semanur Taskin (Mp) skriver i vänsterblaskan Aftonbladet att hijaben aldrig påtvingas kvinnor, utan att kvinnor själva väljer att använda den som en symbol för frigörelse.
Sakine Madon, Gulan Avci och Sara Mohammed är kvinnor med rötterna i muslimska länder som ofta kritiserar de samhällen som medvetet förtrycker kvinnor. De har fel enligt Taskin.
Taskin påstår att de tre nämnda kvinnorna bygger på hemmagjorda antaganden som den breda majoriteten inte sluter upp bakom. M.a.o. är alla reportage vi sett från svenska förorter bara falsarier i syfte att bygga upp en negativ bild av islam. M.a.o. är vittnesmålen från vänsterpartisten Amineh Kakabaveh och Maria Rashidi (ordförande för Kvinnors rätt) inget att ta till sig.
Semanur Taskin menar att hon aldrig hört någon kvinna med hijab säga att de påtvingats detta plagg, utan att hijaben är lika självklar för vissa som kort-kort är för andra. Här motsäger Taskin sig själv. På många arbetsplatser tillåts inte kort-kort och vid olika evenemang väljer kvinnor som på dagen använder detta klädesplagg, att byta om till mer propra kläder. Kvinnor i hijab använder den i alla sammanhang, såväl på fritiden, på jobbet som i badhuset. Om hijaben är frivillig borde det inte vara några problem att ta av den när man badar, på arbetsplatsen eller under evenemang som kräver mer proper klädsel.
Det är nämligen kvinnors rätt till egna badtider som Semanur Taskins text handlar om. ”En dag i veckan i ett badhus för kvinnor skadar ingen”, skriver hon och tillägger att dessa tider är ett led i integrationen.
Nu är Semanur Taskin miljöpartist och det kanske förklarar hennes artikel. Om vi män krävde att få en alldeles egen kväll i badhusen och där den kvinnliga personalen tvingades ta ledigt för att vi skulle slippa kvinnlig närvaro. Hur skulle detta tas emot i det feministiska Sverige där Miljöpartiet tillhör de ivrigaste förespråkarna? Skulle Taskin vara tyst, acceptera och se detta som ett led i integrationsarbetet?
När det gäller hijaben som en frihetssymbol, undrar jag över flera saker. En tar jag upp i texten ovan. Två andra är följande.
Vi kunde under veckan läsa om Anna Sundberg som vid 23 års ålder gifte sig med en jihadist, efter att tidigare konverterat till islam. Efter några år bland terrorister och jihadister insåg hon sitt misstag. För några år sedan valde Sundberg att lämna religionen och berättar att hon ”tog semester från slöjan” och att hon idag upplever en stor frihet.
Vi minns också Facebook-initiativet My Stealthy Freedom från 2014, där iranska kvinnor kastar av sig slöjan i en symbol för frihet. ”…hijabkampen mellan regimen och kvinnorna blir särskilt hård under somrarna för att ”moralpoliserna” är ute och straffar kvinnor som vill undkomma hettan eller vågar visa sina målade tånaglar.”
Jag tror att Semanur Taskin (Mp) har fel. Jag tror att hijaben är en religiös symbol som kvinnor tvingas bära. Om det sedan är religionen i sig eller den manliga delen av denna medeltida religion som påtvingar kvinnor och unga flickor detta plagg får de gärna berätta själva.
Nog inbillar jag mig att denna bild från My Stealthy Freedom visar på en större frihetskänsla…
…än denna.
