av Daniel Pipes. National Review Online. 14 november, 2015.
Översättning till svenska: Ilya Meyer
Mordet på omkring 127 oskyldiga personer i Paris som utfördes av ett jihadi-gäng i fredags har återigen chockat fransmännen och lett till ytterligare en solidaritetsrunda, självrannsakan och ilska. I slutändan handlar dock islamistiskt våld mot västerlänningar om två frågor: Hur mycket kommer den här senaste grymheten att vända den allmänna opinionen? Och hur mycket kommer det att ytterligare sporra etablissemanget till att förneka verkligheten?
Som dessa frågor antyder rör sig folket och experterna i olika riktningar, de förstnämnda till höger, de sistnämnda till vänster. I slutändan minskar dessa skilda synsätt konsekvenserna av sådana händelser politiskt.
Den allmänna opinionen rör sig mot Islamismen i allmänhet och Islam i synnerhet när antalet döda är tillräckligt högt. Amerikas tre tusen döda den 11 september sticker ut med det överlägset högsta dödstalet men många andra länder har haft sina motsvarigheter – Australien hade Balimassakern, Spanien tågbombningarna, Ryssland hade skolmassakern i Beslan, Storbritannien bombninarna på transportfärdmedel.
Det stora antalet är inte det enda beaktandet. Andra faktorer kan multiplicera effekten av en attack och göra den till den i det närmaste politiska motsvarigheten till ett blodbad: (1) Attackernas ryktbarhet, som till exempel Theo van Gogh i Nederländerna och Charlie Hebdo-kontoret i Frankrike, (2) offrens yrkesmässiga status som soldater eller polis. (3) Uppmärksammade omständigheter som bombningarna under maratonloppet i Boston.
Förutom de fler än 27 000 attackerna som globalt kan kopplas till Islam sedan 11 septemberattackerna, eller fler än fem per dag (framräknat av TheReligionOfPeace.com), stärker en enorm ökning av illegal invandring från Mellanöstern nyligen känslorna av sårbarhet och rädsla. Det är en enkelriktad väg där inte en enda själ har någonsin hörts säga ”Jag brukade oroa mig för Islamismen men det gör jag inte längre”.
Det är detta som gör att fler västerlänningar oroar sig för Islamim och relaterade ämnen, från byggandet av minareter till kvinnlig könstympning. Totalt sett pågår det en obevklig marsch till höger. Undersökningar av europeiska attityder visar att 60 till 70 procent av väljarna uttrycker oro för dessa frågor. Populister som Geert Wilders i Nederländerna och partier som Sverigedemokraterna går framåt i opinionsundersökningarna.
Men när det kommer till etablissemanget – politikerna, polisen, pressen och den akademiska världen – har det obevekliga våldet en motsatt effekt. De med ansvar för att tolka attackerna lever i en bubbla av offentlig förnekande (vad de säger privat är en helt annan sak) där de känner sig tvugna att låtsas att Islam inte spelar någon som helst roll i våldet, av rädsla för att ett erkännande av att så är fallet skulle skapa ännu fler problem.
Dessa fyra grupper låtsas helt fräckt tro på ett mystiskt ”våldsamt extremistvirus” som verkar drabba endast muslimer och får dem att engagera sig i slumpmässiga barbariska handlingar. Av de många befängda uttalanden av politiker är min absoluta favorit det som Howard Dean, den tidigare guvernören av Vermont sade om Charlie Hebdo-jihadisterna: ”De är lika mycket muslim som jag är”.
Detta trots mot det sunda förnuftet har överlevt alla grymheter och jag förutspår att det också kommer att överleva Parismassakern. Endast omfattande förluster av liv, kanske hundratusentals, kommer att tvinga experterna att retirera från deras djupt rotade mönster av förnekelse av en islamistisk komponent i flödet av attacker.
Detta mönster får som följd att man ignorerar vanliga väljares rädsla, väljare vars åsikter därigenom får förusumbar effekt på politiska beslut. Oro för Shari’a, gängvåldtäkter, exotiska sjukdomar och blodblad avfärdas med anklagelser om ”rasism” och Islamofobi” som om tillmälen tar itu med dessa verkliga frågor.
Mer överraskande är ändå experternas svar på allmänhetens rörelse till höger, vilket är att de själva rör sig till vänster, de uppmuntrar till mer invandring från Mellanöstern, de inrättar mer ”hatpropagandakoder” för att undertrycka kritik av Islam och ge mer skydd till islamister. Detta mönster påverkar inte endast Etablissemangets figurer på vänsterkanten utan också mer slående på högerkanten (som Angela Merkel från Tyskland); endast Östeuropeiska ledare som Ungerns Viktor Orbán tillåter sig själva att tala ärligt om det verkliga problemet.
Till slut kommer väljarnas åsikter definitivt att göra sig hörda, men decennier senare och svagare än vad som demokratiskt skulle ha varit fallet.
Att sätta in den mördande framfarten i Paris i detta sammanhang: det kommer troligen att röra upp allmänhetens känslor rejält i en rikting och Etablissemangets politik i motsatt rikting, därigenom kommer det ytterst att få endast en begränsad effekt.
