Meddelanden kommer som löpande band från IS-kontrollerade områden. Om bomber och självmordsbombningar, som oftast drabbar fredliga muslimer, delvis slumpmässigt, dels för att de har en något olika trosuppfattningar.
Vi hör om barn som skiljs från sina mödrar, om unga yazidiska kvinnor som kidnappas och blir våldtagna. I terroristernas nättidning, lär vi oss att en femtedel av dem fördelas mellan befälhavare och resten bland meniga, i linje med terroristernas tolkning av islamiska texter.
En FN-rapport berättar om fruktansvärda övergrepp mot barn och ungdomar, som behandlas på samma sätt som vuxna gisslan. De halshuggs, korsfäst och blir levande begravda. I en dokumentär nyhetskanal News vice möten vi pojkar ner som sju formas till militant, hatiska jihadister.
I stället bör vi berätta vad som händer när folk utför terror och mord i profeten Muhammeds namn. ”Ni älskar livet, vi älskar döden, och därför vi kommer att segra”, som det stod i videon där al-Qaida tog på sig ansvaret för tåg terror i Madrid 2004.
Vi bör inte lyssna på dem som frikänner islam för islamistisk terror.
Om vi gör det, vi gör det alltför svårt för de muslimer som nu ber sina bröder och systrar att stå emot islamistiskt våldsförhärligande, att återta sin religion och hjälpa att islam kommer ut ur den djupa krisen är det i.
Vi måste kraftfullt bekämpa terrorismen också för muslimernas skull, eftersom terrorism påverkar dem särskilt hårt, skadar oskyldiga muslimers rykte och försämrar deras levnadsvillkor.
Framförallt måste vi vara stolta över de bästa delarna av vår kultur och våra demokratiska, humanistiska traditioner. Stå upp för dem, kämpa för dem, och om det behövs dö för dem.
Läs mer i original på Aftenposten
