ISLAM. Det är inte de fattiga och lågutbildade som blir jihadister – det är tvärtom något av ett rikemansprojekt, skriver dansken Søren K Villemoes i Sydsvenskan.
Listan över välutbildade jihadister från fina hem är lång.
Usama bin Ladin var från en saudisk familj av miljardärer. Den nuvarande ledaren för al-Qaida, egyptiern Ayman al-Zawahiri, är utbildad kirurg. Mohammed Atta, en av flygkaparna den 11 september, var från en välbärgad familj och var själv utbildad ingenjör och arkitekt. Danmarks tidigare Guantanamofånge, Slimane Hadj Abderrahmane, som man tror dog i Syrien 2013, var techno-dj och läste matematik på universitetet i Århus när han blev radikaliserad. Ahmed Omar Saeed Sheikh, som var med och kidnappade och halshögg journalisten Daniel Pearl 2002, hade läst på London School of Economics. Al-Qaida-terroristen Anwar al-Awlaki var civilingenjör från en välutbildad överklassfamilj och i färd med att skriva sitt examensarbete på Washington University när han blev extremist. Det finns många fler exempel.
Det är särskilt människor med tekniska utbildningar som är överrepresenterade i jihadist-statistiken. Framför allt ingenjörsutbildning har i så hög grad skapat jihadister att forskare har behandlat det som en egen fråga.
Fattigdom och dålig utbildning kan alltså knappast förklara terrorismen. Men hur är det med diskriminering, rasism, dålig integration och social marginalisering? En enkätundersökning bland brittiska muslimer mellan 18 och 45 hittade förra året inget samband mellan diskriminering och terrorsympatier. Hur många ickemuslimska vänner man har eller hur man upplever sitt politiska inflytande hade heller ingen betydelse. Tvärtom fann de att det är större sannolikhet att man utvecklar terrorsympatier om man talar engelska i sitt hem, är ung, tjänar över 75 000 pund om året och utbildar sig.
Undersökningar från Frankrike visar att 23 procent av landets utresta jihadister är konvertiter och att två tredjedelar är från medelklasshem. Det är svårt att läsa in diskriminering, dålig integration, rasism och marginalisering i de siffrorna.
Den brittiska enkätundersökningen gjorde en annan anmärkningsvärd iakttagelse: Människor som var i sysselsättning istället för i utbildning hade märkbart mindre sympatier för terrorismen. Kort sagt: Medelklassen är mer extrem än arbetarklassen.
Den observationen borde inte överraska dem som minns 1970-talet. Var det de outbildade arbetarna på varvet som hade idolbilder av Che Guevara och Leila Khaled? Eller var det de unga litteraturstudenterna? Sedan 1800-talet, när anarkister uppfann den moderna terrorismen som politisk strategi, har terror övervägande varit en aristokratisk företeelse.
Men det är inte bara vänsterns materialistiska förklaringsmodeller som finner svagt stöd i forskningen. Tesen om islam som den andliga drivkraften har också dåligt underlag. I Frankrike har man till exempel observerat att det är en markant övervikt av unga från ateistiska och icke-religiösa hem som valt jihad. Hela 80 procent av de fransmän som har rest till Syrien kommer från icke-religiösa hem.
De radikala islamisternas främsta motståndare är andra muslimer. Trots stora åsiktsskillnader islamister emellan delar de alla ett gemensamt förakt för traditionell islam – och i synnerhet för sekulära muslimer. Om man söker terrorismens rötter i islam är det snarare i denna kamp om vilken roll islam ska ha i den moderna världen man finner dem.
Var ska man då leta efter förklaringen? Det brittiske ex-islamisten Ed Husain beskriver i sin bok ”The Islamist” hur ideologin för honom var en drivande kraft. Han lärde sig se andra muslimer som avvikare, dekadenta hycklare som fallit till föga för det icke rättrogna väst, och sig själv som en helig missionär.
Husains väg ut ur islamismen gick genom traditionell, apolitisk sufi-islam. Sedan dess har han tillsammans med andra ex-islamister varit med om att grunda antiradikaliseringsorganisationen Quilliam Foundation. Gemensamt för flera av dessa tidigare extremister är att de ofta betonar idéernas betydelse både för radikaliseringen och för bekämpandet av den.
Det finns många olika radikaliseringsprocesser. Några radikaliseras i mötet med någon som inspirerar. Andra radikaliseras i isolering på nätet. De flesta radikaliseras i ung ålder. För några sker det gradvis, för andra plötsligt. Men alla hämtar de näring och legitimitet från en uppsättning meningsskapande idéer. Psykiatrikern och radikaliseringsforskaren Marc Sageman skriver: ”Det är en missuppfattning att det finns en seriös process kallad ’radikalisering’ eller indoktrinering. Vad du har är några unga människor som har fått en uppsättning extrema idéer – men det är samma process som att få vilken idé som helst. Ofta börjar det i diskussioner med en vän.”
Trots att den påstår det motsatta är islamismen både politiskt och idéhistoriskt nära besläktad med västs totalitära, revolutionära och antisemitiska tankar. Idéerna är inte främmande. Men det gör dem inte mindre oroväckande.
Den demokratiska människan vill gärna se rationella förklaringar till det irrationella. Det är inte konstigt att man vägrar se det totalitära i ögonen. Det är som att möta ett spöke man trodde hade blivit fördrivet. Historiens återkomst är en obehaglig upplevelse. Det är en påminnelse om en bekymmersam lärdom: att det demokratiska livet inte är en självklar sanning. Att det kan ersättas av andra sätt att leva. Och att det är upp till varje generation att försäkra sig om att det inte sker.
Grovt skissat: Vänstern letar efter förklaringar i de materiella villkoren och i de egna politiska problemområdena. Skurkarna är här diskriminering, Muhammed-teckningar, klassamhället, utrikespolitiken och den sociala marginaliseringen. Högern förklarar däremot terrorn i idéernas värld. Här är islam, värderingar, kultur och ideologi de skyldiga, samt naturligtvis de gamla välkända antipatierna: massinvandring och muslimsk brist på modernitet.
Orwell varnade för att underskatta den psykologiska dragningskraft totalitära ideologier som fascismen har på människor. De träffar en nerv som det moderna, rationella och diskret demokratiska samhället försökt gömma undan. Under pensionsbesparingarna, sex veckors semester och den nyinköpta platt-tv:n vilar något mycket gammalt och mörkt som väntar på att bli väckt till liv igen.
-Pettersson undrar varför inte utbildningsnivån på ”kalifatets guldgossar” diskuteras i Sverige. De har haft samma chanser som alla andra men valt väg själva, det är inte samhällets fel…
