Den senaste artikeln av Krister Renard, Sanningens kollaps leder till mental kalops.
Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.
I krönikan ger Harrisson ett antal exempel på vad han menar:
Ännu värre blev konsekvenserna när jag i mitt trebandsverk om slaveriets världshistoria (Slaveri – en världshistoria om ofrihet, publicerat 2006-2008), skrev att afrikanska kungar deltog i, och tjänade pengar på, den transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen, och att både slavhandel och slaveri hade mångtusenåriga rötter i Afrika. Under en månad tvingades jag löpa publicistiskt gatlopp på kultursidorna i Dagens Nyheter. Jag utpekades som Afrikahatare och rasist. Jag beskylldes för att kränka alla nu levande afrikaner, inklusive afro-amerikaner och afro-svenskar, eftersom jag retroaktivt skuldbelade Afrika för ett av de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Väl att märka hade ingen av belackarna läst mina böcker.
Exemplet med afrikanernas egen inblandning i slaveriet behandlar jag i en artikel på min hemsida. Där diskuterar jag också den muslimska slavhandeln i Afrika, vilken skördade många, många fler offer än den europeiska/amerikanska slavhandeln, och som dessutom var mycket grymmare – den muslimska slavhandeln nämns aldrig i den svenska (eller europeiska) offentliga debatten, eftersom detta är absolut tabu – allt som är negativt för islam anses av kultur”eliten” vara rasistiskt och kränkande.
Men, läs hela Harrissons krönika, den är verkligen värd att läsa.
Äldre ryssar jag träffat har sagt att under sovjettiden så satt lögnen i högsätet överallt i Sovjetunionen. Alla ljög för alla. Tidningarna ljög för sina läsare (betecknande nog så hette partitidningen Pravda, vilket betyder ”sanning”), vänner ljög för varandra, lärare för skolbarnen och vice versa. Äkta makar ljög för varandra, ja man ljög till och med för sig själv. Allt för att uppehålla skenet av Sovjetunionen som arbetarnas paradis och det bästa landet i världen. I denna härva av lögner framställdes Sovjet som det rikaste, mest välmående landet i världen medan människor i USA, Sverige, Västtyskland etc svalt, förtrycktes och plågades av kapitalister och kristna.
Idag kan vi se tillbaka på detta och förfasa oss. Dessvärre börjar vi i Sverige närma oss Sovjetunionens sanningssyn. Lögnen sitter i högsätet på våra media, i Riksdagen, på universiteten etc. Och det blir sakta men säkert bara värre och värre. I Sovjet undertrycktes sanningen av en maktfullkomlig överhet, som förfogade över myriader av soldater och poliser och rapportörer och koncentrationsläger. Och straffskalan för den som inte rättade in sig i ledet låg i normalfallet mellan tiotals år av förvisning till arbetsläger i Sibirien (där många dog av umbäranden) och dödsstraff. Något annat fanns inte.
Det märkliga med Sverige är att vi gått in i ett liknande tillstånd av lögnaktighet som norm, och sanningen på undantag, helt frivilligt. Utan yttre tvång! Media censurerar och vinklar inte nyheter för att de måste. Dvs enskilda journalister kanske måste – för att inte förlora sina jobb eller för att inte hamna i kylan. Men redaktionschefer och tidningsägare måste inte, de väljer att beträda lögnens väg. Samma sak gäller våra politiker (med vissa undantag) och våra s k intellektuella (så värst mycket intellektuell verksamhet verkar inte pågå i deras huvuden – i varje fall inte så att det stör).
I dagens Sverige har all verklig debatt om svåra frågor ersatts av en metadebatt, som inte handlar om frågorna i sig, utan om huruvida det är tillåtet att överhuvudtaget diskutera dessa frågor (kanske kränker man någon, kanske bryter den fria tanken mot genusperspektivet, kanske, kanske…). Slutsatsen i allmänhet blir att en förutsättningslös och öppen debatt i kontroversiella frågor (invandring, islam, homoadoptioner, samvetsfrihet för sjukvårdspersonal etc) inte är tillåten, eftersom den är kränkande och rasistisk (och alla andra standarduttryck som används i sammanhanget och som triggar de rätta vibbarna).
Låt mig avsluta med en tänkvärd dikt (något förkortad), hämtad från Uppsalatidningen (Uppsalas gratistidning) och författad av signaturen Gertrud:
Adjö Odinslund.
Adjö Vasaparken och Engelska Parken (som ni en gång var).
Adjö kvarteret som revs för att ge plats åt ”musikskrapan” UKK.
—
Adjö till Linnéträdgården, tyst och stilla.
Adjö till allt som var ursprungligt, genuint, gömda skönheter.
Välkommen det nya; det av medelklassens högskoleutbildade barnfamiljer uttänkta.
Välkommen det okänsligt skapade; ej skapat av ögats känslighet, utan av en vurm för förändring, förnyelse, ”modernitet”, en fåfäng dröm om FRAMTIDEN.
(UKK syftar på Uppsala Konsert och Kongress, en ny, synnerligen ful byggkloss, okänsligt placerad bland äldre bebyggelse. Linnéträdgården är en oas mitt i Uppsala, med en uteservering – även den nu hotad)
Den nya människan, fylld med vinklade kunskaper från ett vänstervridet, ateistiskt skolsystem – från grundskola till universitet – med sin förställt milda röst, med sitt ”hen” och sitt förakt mot sin egen kultur och sitt eget land, och som låter så gooood och tolerant och omtänksam, men vars ögon svartnar i hat så fort hennes åsikter ifrågasätts. Då blottar hon sina blodiga huggtänder och visar sin sanna natur.
Den nya människan strävar efter att riva ned allt som är för att bygga sin utopiska dröm om det perfekta, paradisiska samhället. Och alla medel är tillåtna för detta. Helst vill man undvika våld. Manipulation är metoden par preference. Och effektivaste sättet att manipulera och undvika en verklig debatt, där de självutnämnt godas idéer analyseras kritiskt (vilket deras idéer inte håller för), är att beskylla kritikerna för rasism och att kränka. Salman Rushdie (han som skrev Satansverserna och sedan fick en fatwa på sig) har myntat uttrycket ”kränkningsindustrin”.
I förlängningen av kränkningsbeskyllningarna följer att man anklagar motsidan för att vara nazister. Detta i enlighet med Goodwins lag. Enligt denna så urartar varje Internetdebatt, om den får hålla på tillräckligt länge, med att parterna börja likna varandra vid Adolf Hitler och nazisterna. Denna lag tycks inte bara gälla för Internet, utan för Sverige som land! Jag skäms för mitt eget land! Jag skäms för Sveriges politiker, journalister och intellektuella! Jag skäms för deras ynkliga feghet – att inte våga diskutera för vårt land viktiga, ja ödesdigra, avgörande frågor av rädsla för vad andra skall säga och tycka.
Och jag gråter när jag tänker på vilket öde som väntar Sverige inom några decennier! Det finns en absolut sanning och vare sig politisk korrekthet eller konsensuskultur eller manipulation kan påverka den absoluta sanningen.
(I en artikel på min hemsida ger bl a Rowan Atkinson – kanske mest känd som Mr Bean – sin syn på kränkningsindustrin och vår tids yttrandefrihet. Klicka här för att läsa den.)
