ISRAEL. Sedan vår senaste debatt har kaoset i vår region bara blivit värre. Ytterligare en stat har körts över av radikala extremister. Först Syrien, sedan Irak, sedan Libyen och nu Jemen. Dessa extrema element i vår region har visat sig vara så barbariska att det, även mätt med Mellanöstern-standard, är chockerande.
Idag är jag här för att berätta för er att om inte Rådet upphör med att peka ut Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, och börjar fokusera på de verkliga hoten i vår region så kommer inget att förändras.
Tidigare den här månaden firade judar i hela världen Pesach till minne av befrielsen av de antika judarna ur slaveriet och födelsen av den judiska nationen. Sederaftonen börjar med att det yngsta barnet ställer fyra frågor ”Ma nishtana”. Barnet frågar vilka förändringar som har skett och varför denna natt är annorlunda än alla andra nätter.
Vi besvarar frågorna genom att återupprepa historien om hur frihet segrade över förtryck. Dessa lärdomar är lika viktiga idag som de var för 3 000 år sedan. Under århundraden har det judiska folket längtat efter, bett om och stridit för rätten att vara fri. Israel är förverkligandet av dessa drömmar – och Pesach påminner oss om att vi aldrig kan ta denna frihet för given.
Sedan vår senaste debatt har kaoset i vår region bara blivit värre. Ytterligare en stat har körts över av radikala extremister. Först Syrien, sedan Irak, sedan Libyen och nu Jemen. Dessa extrema element i vår region har visat sig vara så barbariska att det, även mätt med Mellanöstern-standard, är chockerande.
Situationen har blivit så allvarlig att – osannolikt och unikt –arabledarna gått samman. Det borde inte vara en överraskning att de har agerat utan att tänka på konsekvenserna. De Saudi-ledda flygattackerna mot Jemen har träffat humanitära hjälpkonvojer, sjukhus, skolor och även civila bostadsområden.
Trots detta har Rådet för Mänskliga rättigheter inte fördömt detta eller uppmanat till en undersökning. Om Jane Austen hade skrivit om FN idag, skulle hennes bok mycket väl kunna heta Pride och Prejudice (Stolthet och Fördom) men en lämpligare titel vore Hypocrisy and Double Standard (Hyckleri och Dubbelstandard).
På Pesach frågar vi vad som har förändrats. Idag är jag här för att berätta för er att om inte Rådet upphör med att peka ut Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, och börjar fokusera på de verkliga hoten i vår region så kommer inget att förändras.
Liksom vi frågar de fyra frågorna på Pesach för att berätta historien om frihet, ställer jag er idag fyra frågor för att förklara varför frihet och fred förblir en avlägsen dröm i Mellanöstern.
Den första frågan: Vad har förändrats vad gäller Iran?
Svaret är att Iran är farligare idag än någonsin tidigare. Missta er inte – Iran är inte bara ett hot mot Israel och är inte heller bara ett hot mot Mellanöstern; de är ett hot mot hela världen.
Iran är det aggressiva maskineriet som står bakom kaoset i vår region. De har beväpnat Hizbollah som idag spelar en farligt rysk roulett. Istället för att satsa på rött eller svart, satsar de nu allt på ”den blåa linjen”.
De Iranstyrda terrorgrupperna omringar nu Israel. Hizbollah finns på den syriska delen av Golanhöjden och i södra Libanon. I Gaza finns Hamas. Den iranska doktrinen sprids från Bagdad till Beirut och från Damaskus till Sanaa; terrorister som begår dubbla krigsförbrytelser – de gömmer sig bakom civila samtidigt som de siktar mot civila.
Allt eftersom den iranska påverkan sprids så sprids även tyranniet, underkuvandet och terrorismen. Under bara de senaste fyra åren har de utfört eller beordrat attacker i 25 länder på fem kontinenter. Jag är säker på att representanten från Bahrain inte har glömt senaste gången som Iran blandade sig i landets interna affärer. Och jag misstänker också att den saudiska ambassadören i Washington fortfarande kommer ihåg det bittra kaffet som han drack på Café Milano.
Tänk er hur mycket farligare situationen blir – i vår region och runt om i världen – om Iran tillåts öppna sitt kärnvapenparaply.
Iran är listigt och fanatiskt. Och ändå är det internationella samfundet villigt att tillåta regimen att behålla sina tusentals centrifuger, att fortsätta utveckla sina långdistansraketer och dölja de militära aspekterna av sitt kärnvapenprogram.
Vilket budskap skickar ni när ni belönar en fredlös regim då den kränker Säkerhetsrådets resolutioner och internationell rätt?
Fråga två: Vad har förändrats vad gäller Hamas?
Svaret är ingenting. Hamas fortsätter att missbruka sitt folk och föra krig mot Israel.
Förra sommaren bortsåg Hamas från det palestinska folkets välbefinnande. De gömde raketer i skolor, avfyrade missiler från sjukhus och använde sig av civila som mänskliga sköldar. Idag bortser Hamas ännu en gång från folkets behov och bygger återigen upp sin terrorinfrastruktur.
Tidigare den här månaden upptäckte israeliska myndigheter att Hamas använder Kerem Shalom-övergången – den enda humanitära övergången till Gaza – för att gömma tonvis med objekt som kan användas för andra ändamål, inuti i försändelser med humanitära varor. Materialet skulle användas för att bygga tunnlar, rekonstruera träningsläger och tillverka raketer.
Sedan Operation Protective Edge har Hamas testskjutit 150 raketer. Varje testraket har avfyrats mot havet. Hamas styr sig själva mot ytterligare en konflikt. Förra veckan till exempel utfärdade en Hamasledare ett upprop om att kidnappa israeler.
Säkerhetsrådet gör inte det palestinska folket någon tjänst genom att inte ställa Hamas till svars. Jag hör ingen kritik mot Hamas för att de förnekar sitt folk frihet eller för att de inte håller fria val. Det är dags för en förändring. Säkerhetsrådet måste se Hamas för vad det är och kalla dem för vad de är – en internationellt erkänd terroristorganisation. Sluta ge Hamas fri lejd och börja ge israeler och palestinier en chans till en bättre framtid.
Den tredje frågan: Vad har förändrats vad gäller det palestinska ledarskapet?
Om inget har förändrats med Hamas varför skulle man kunna förvänta sig någon förändring när det gäller President Abbas?
President Abbas säger att han stödjer en tvåstatslösning men uppenbarligen försvann detta i översättningen för han kommer aldrig att säga det på arabiska. Han insisterar på att palestinska flyktingar får återvända och översvämma den judiska staten. Så sanningen är att han är för skapandet av två palestinska stater.
President Abbas säger också att han är emot terrorism men hans regering har gjort en pakt med en terroristorganisation, betalar löner till dömda terrorister och uppviglar till attacker mot israeler.
Förra månaden dedikerade den Palestinska myndigheten ett monument i Ramallah till de terrorister som var ansvariga för morden på 37 civila israeliska civila. Och om inte det räcker, så är monumentet i form av vad den Palestinska myndigheten kallar en beskrivning av ”Palestina” och det omfattar hela Staten Israel, från Medelhavet till Döda Havet.
Israel har inte råd att ha en terrorstat i sin bakgård. Tänk er bara vad denna stat skulle se ut som. Vi fick en överblick av det när Israel drog sig bort från Gaza 2005. Hamas tog över Gazaremsan och skapade ett terrorfäste.
Om de kunde skulle Hamas gladeligen skapa ännu en terrorstat i Judéen och Samarien. Denna terrorstat kan kallas för ISIL – som står för Iran, Syrien, Irak och Libanon. Den skulle sponsras av Iran och vara flyktig som Syrien, Irak och Libanon.
Den fjärde frågan: Vad har förändrats vad gäller det internationella samfundet?
Månad ut och månad in argumenterar detta forum att den israelisk-palestinska konflikten är en territoriell dispyt som kan lösas genom att ta itu med ”kärnfrågan”. Denna lögn har cirkulerat världen otaliga gånger. Faktum är att vår konflikt inte handlar om den korrekta platsen för Israels gränser. Den handlar först och främst om Israels rätt att existera.
Israel står för demokrati, för mänskliga rättigheter och för frihet. Förra månaden höll den judiska staten sitt 20:e val – det är 20 fler fria och rättvisa val än Qatar och Iran någonsin har hållit. Och ändå ifrågasätter medlemmar i denna institution Israels demokratiska natur och fokus.
Denna debatt kallas ”Situationen i Mellanöstern” men om man lyssnar på dagens briefing kan man tro att det enda som händer i Mellanöstern är den israelisk-palestinska konflikten. Världens obevekliga fokus på denna konflikt är en orättvisa mot miljontals offer för tyrannier och terrorism i Mellanöstern. Varför behöver palestinierna mer uppmärksamhet än jemeniter, syrier och libyer tillsammans?
Det är dags att sätta fokus där det hör hemma – på terrorister och de som sponsrar dem. Fienden försöker driva oss tillbaka till medeltiden. De förnekar kvinnor deras frihet, de censurerar media, de dikterar hur religionen ska tillämpas och de inför sitt radikala sätt genom barbariskt våld.
Imorgon på om Hazikaron, kommer Israel att minnas de 23 320 personer som förlorat sina liv i krig och genom terror. Vi kommer att minnas dessa modiga soldater som dog för att vi kan ha kvar vår frihet och sörjer de tusentals män, kvinnor och barn som berövades sina liv bara för att de var israeler.
Krig har aldrig varit ett val för Israel. Vårt val är och har alltid varit fredens väg. Men, när krig och terror tvingas på oss kommer vi inte att ge upp och vi kommer inte att backa. Under nästan 2 000 år har det judiska folket varit statslöst och kraftlöst. Dessa dagar är förbi.
När Israel firar sin 67:e Yom Haatzmaut som en fri och självständig stat kommer vi att göra det med huvudet högt och vi kommer att fira verkligheten av orden i vår nationalsång Hatikva.
Ron Prosor
-Petterssons inlägg om Israel är klart partiska, det erkänns men det betyder inte att jag gillar Israels politik i alla lägen men Israel är Mellanösterns enda demokrati och judarnas har rätt till ett hemland inom säkra gränser, dessutom är de betydligt mindre rasistiska än de muslimska araberna och demokratiskt pålitliga.
Alternativet till Israel är att de muslimska araberna som visat många gånger att de är dysfunktionella får ännu ett område att förstöra…
