Islamister dirigerar i dag den politiska utvecklingen i flera afrikanska länder. Den vilsenhet i beslutsfattandet som präglar europeiska politiker i deras förhållande till islamistisk terror matchas väl av deras afrikanska kolleger. De insatser som görs för att stoppa terrorn sammanfattas oftast som ”för lite och för sent”.
Inget tyder i dagsläget på att detta kommer förändras till det bättre. Varken i Europa eller i Afrika.
Det var hotet från den islamistiska rörelsen Boko Haram i Nigeria som fick en majoritet av väljarna att lägga sin röst på utmanaren Muhammadu Buhari i det nyligen hållna presidentvalet. Buhari är en 72-årig före detta militärdiktator vars främsta merit i sammanhanget är att han har överlevt en attack från Boko Haram, och i samband med den svurit att krossa rörelsen. Trots att han öppet kallar sig konservativ muslim och talar uppskattande om sharialagar.
Är han mannen att leda landet och representera Nigeria inför omvärlden? Jag tycker synd om nigerianerna.
Jag tycker lika synd om kenyanerna som styrs av en regering som förefaller helt handfallen inför hotet från den somaliska terrorgruppen al Shabaab. Massakern på 148 människor i staden Garissa nyligen borde skaka Kenya i grunden. Men det enda kenyanerna kan vara säkra på är att liknande händelser kommer att inträffa igen. Och igen. Tills Somalia uppnår något slags fred vilket inte är möjligt utan deltagande av al Shabaab.
Den förre nigerianske presidenten Goodluck Jonathan ansträngde sig aldrig att ta itu med Boko Haram. Jag tror hans attityd till problematiken till stor del handlade om att han inte ansåg att hans eget liv eller vitala intressen för landet var hotade. Det var ju bara diverse fattiglappar uppe i norr som miste livet i Boko Harams attacker.
Den kenyanske presidenten Uhuru Kenyatta tycks ha en liknande syn på saken. När al Shabaab attackerade köpcentret Westgate i Nairobi i september 2013 varvid 62 människor mördades, kände kanske Kenyatta att våldet kom lite för nära inpå knutarna. Men 148 döda i den gudsförgätna avkroken Garissa, det kan man som kenyansk president stå ut med.
Ett av de största problemen i afrikansk politik är att ledarna – folkvalda eller ej – praktiskt taget aldrig tar ansvar för hela landet. De representerar snäva särintressen, inte sällan av familjekaraktär, som i slutänden handlar om att ackumulera så stor förmögenhet som möjligt under ämbetstiden.
De åtnjuter stöd från omvärlden. När de väljs utan fusk hyllas de som demokratiska föredömen. De inhöstar ekonomiskt bistånd från länder som exempelvis Sverige.
De har inga lösningar på de mest akuta problemen. En kompetensbrist som de delar med sina europeiska kolleger.
